Rädsla

Hjärnstillestånd. Hur vet vad man ska skriva? Jag frågade min vän som sa "Skriv om dig själv". Jag svarade "Om man inte vet vem man är då?". Hon funderade en stund. Sedan sa hon "Då skriver du tills du har fått reda på det".
Så får det bli.
Jag tänker tillbaka.
För ett år sedan hade jag fått utökade permissioner från den psykiatriska slutenvårdsavdelning som jag var inlagd på efter ännu en depression. Jag hade fått lov att lämna sjukhusområdet och besöka min familj hemma i mitt eget hus.
Jag var livrädd.
Sex veckor hade jag varit inlagd, med ett kort avbrott i mitten där utskrivningen kom alldeles för tidigt. Att vara inlagd kan rädda liv. Det kan också skapa en vansinnig rädsla för omvärlden. Hospitalisering. Det är märkligt egentligen, att en så sjuk plats med så många trasiga människor kan bli ett skydd som man knappt vågar eller ens vill lämna. Otryggheten i sig kan utgöra en märklig form av trygghet om det är den som är vardag.
Vi är utan tvekan vanemänniskor.
Jag har haft problem med ångest i hela mitt vuxna liv. På vissa sätt kan man likna ångesttillstånd med just hospitalisering. Ångest kan innebära en oerhörd smärta och vilsenhet, men trots det kan det  krävas mod för att försöka släppa den och möta världen för friska ögon och lugn andning. Varför?
För att ångest, precis som en slutenvårdsavdelning,  kan skapa ett avstånd till världen och ge en legitim anledning att slippa ta sig an alla tunga krav som är på riktigt.
Hur som helst; permissionerna gick långsamt bättre. Min fru och mina två barn, fyra år respektive fem månader gamla, hade längtat efter mig, och jag efter dem. Vi fikade. Vi pratade om livet. Jag lekte med min son och försökte fokusera all min energi på det även om jag slogs mot mörka tankar mest hela tiden. Jag hade lång väg kvar till ett gott mående, men ändå var jag i bättre skick än för sex veckor sedan. Medicinerna hade utan tvekan hjälpt till att skapa något friskare tankemönster.
Långsamt, ohyggligt långsamt, kunde jag och familjen, de som var det riktiga livet, mötas mer och mer och närmare och närmare. Utskrivningen från sjukhuset närmade sig. Jag skulle ta steget ut.

Återigen skakade jag i hela kroppen.

Min nya kärlek

Så har man då slutligen blivit med blogg. Slagit armarna om ett digitalt medium där gränsen mellan det personliga och privata är obefintlig. Och vid sidan av det har jag startat en facebookgrupp, börjat publicera kortnoveller på sociala medier och inlett skisserna på något som kan likna en roman.

Man skulle kunna tro att jag upplever en tidigarelagd existentiell fyrtioårskris och därför famlar i det digitala mörkret efter ettor och nollor att haka fast mitt egocentriska jag vid. Man skulle också kunna tänka att jag äntligen har hittat olika forum där jag får lov att vara den jag är, alldeles naken utan skottsäker väst eller ansiktsmålning.

Kanske ligger sanningen någonstans mitt emellan.

Hur som helst - en blogg får handla om precis vad som helst, så mycket har jag förstått. Högt och lågt, smått och stort, viktigt och oviktigt. Min tanke är i första hand att skriva om psykisk ohälsa. Jag har gott om rutin av att leva med psykiatriska svårigheter, och hade patienterfarenhet varit något att skriva i sitt CV skulle jag ha ett försprång gentemot de flesta. Men nu är det ju inte så det funkar… Vi måste våga prata om något så vanligt som psykisk sjukdom, och kanske kan en sådan här blogg utgöra ett mikroskopiskt bidrag till en större öppenhet och en minskad stigmatisering .
Bitvis har jag, precis som många andra, gömt mitt dåliga mående under lager på lager av skyddshud, inte minst när det kommer till yrkeslivet. Där innanför har smärta och vilsenhet bubblat, endast för mig själv att märka och försöka förstå. Jag har dock haft turen att åtminstone kunna vara öppen med hur jag mår tillsammans med vissa vänner, hos min familj och vid mina otaliga terapeuttimmar. Vissa hittar aldrig ett forum där de får dela det som pulserar inombords, och då riskerar man att explodera i nästintill bokstavlig mening.
Allt fler människor mår dåligt. Psykisk ohälsa angår oss alla.

Vill här passa på att länka till projektet Hjärnkolls webbplats som med sina ambassadörer bidrar till att synliggöra den psykiska ohälsan i samhället.
http://www.nsph.se/hjarnkoll/

Så, hur ska jag nu skriva om detta? För att använda krigstermer skulle jag säga att jag tänker mig en rapport inifrån ett slagfält, varvat med krigshistoria och vissa tankar om framtida strider. Det vill säga – nakenhet. Jag har provat att försöka vara stark för alla och alltid, och det gick inte. Så därför tänker jag nu prova en ny väg, att våga blotta hela mig och att lägga mina inre hemligheter i nätets och läsarnas händer.
Modigt kanske någon säger, idiotiskt någon annan.
Jag ska försöka att inte lyssna.
Vid sidan av att detta kommer jag nog använda bloggen till att fundera lite allmänt kring stort och smått, på ett sånt där sätt som det är lätt att bli avskydd för -  vem  tror han att han är liksom!?...
Det kanske vore på sin plats att så här inledningsvis berätta något om mig själv. Korta fraser: Jag är tvåbarnspappa och äkta make. Jag är barn, barnbarn, bror och vän. Jag är en social socialistisk socialarbetare. Jag är göteborgare med själen i Norrköping. Jag är fotbollssupporter och musikfantast. Jag älskar surkål och avskyr fördomsfullhet. Vad finns det mer att säga? Jag är en i raden av alla livs levande homo sapiens som försöker begripa hur allting egentligen hänger ihop.

Så, nu kör vi.