Rädsla

Hjärnstillestånd. Hur vet vad man ska skriva? Jag frågade min vän som sa "Skriv om dig själv". Jag svarade "Om man inte vet vem man är då?". Hon funderade en stund. Sedan sa hon "Då skriver du tills du har fått reda på det".
Så får det bli.
Jag tänker tillbaka.
För ett år sedan hade jag fått utökade permissioner från den psykiatriska slutenvårdsavdelning som jag var inlagd på efter ännu en depression. Jag hade fått lov att lämna sjukhusområdet och besöka min familj hemma i mitt eget hus.
Jag var livrädd.
Sex veckor hade jag varit inlagd, med ett kort avbrott i mitten där utskrivningen kom alldeles för tidigt. Att vara inlagd kan rädda liv. Det kan också skapa en vansinnig rädsla för omvärlden. Hospitalisering. Det är märkligt egentligen, att en så sjuk plats med så många trasiga människor kan bli ett skydd som man knappt vågar eller ens vill lämna. Otryggheten i sig kan utgöra en märklig form av trygghet om det är den som är vardag.
Vi är utan tvekan vanemänniskor.
Jag har haft problem med ångest i hela mitt vuxna liv. På vissa sätt kan man likna ångesttillstånd med just hospitalisering. Ångest kan innebära en oerhörd smärta och vilsenhet, men trots det kan det  krävas mod för att försöka släppa den och möta världen för friska ögon och lugn andning. Varför?
För att ångest, precis som en slutenvårdsavdelning,  kan skapa ett avstånd till världen och ge en legitim anledning att slippa ta sig an alla tunga krav som är på riktigt.
Hur som helst; permissionerna gick långsamt bättre. Min fru och mina två barn, fyra år respektive fem månader gamla, hade längtat efter mig, och jag efter dem. Vi fikade. Vi pratade om livet. Jag lekte med min son och försökte fokusera all min energi på det även om jag slogs mot mörka tankar mest hela tiden. Jag hade lång väg kvar till ett gott mående, men ändå var jag i bättre skick än för sex veckor sedan. Medicinerna hade utan tvekan hjälpt till att skapa något friskare tankemönster.
Långsamt, ohyggligt långsamt, kunde jag och familjen, de som var det riktiga livet, mötas mer och mer och närmare och närmare. Utskrivningen från sjukhuset närmade sig. Jag skulle ta steget ut.

Återigen skakade jag i hela kroppen.