En av mina tidiga medpatienter dyker upp framför mina ögon. Cecilia hette hon, och vi var inlagda tillsammans i Norrköping hösten 2001, när jag var tjugoett år ung och fullkomligt ovetande om vad psykiatrisk problematik kan innebära. Cecilia hade rött stripigt hår, brännmärken efter cigaretter på halsen, söndriga läppar och slitna kläder. Jag förstod på henne att hon var runt trettio, men hennes slitna hy och tomma blick gjorde att hon såg åtminstone tio år äldre ut. Hennes röst sprack när hon pratade, så att hon istället för att forma ordentliga ord fick väsa fram stavelserna.
Vad som hade hänt Cecilia var oklart. Att hon hade någon form av missbruksbakgrund förstod jag, men varför hon hade förlorat kontakten med verkligheten visste jag inte. Cecilia trodde att hon, i rent bokstavlig mening, var artisten Madonna. En dag satt hon i rökrummet och sjöng ”Like a virgin”, och berättade sedan om alla sina fans, sina utvik och sitt glamourösa leverne. Jag satt bredvid henne med en halvrökt cigarett, lyssnade vettskrämd och förstod ingenting. Hon var alldeles död i blicken. Efter en stunds tystnad visade hon mig brösten och frågade om jag ville ta på dem. Jag tackade nej, reste mig och skulle gå, när hon såg stint in i mina ögon och spottade mig rakt i ansiktet. Jag vände bort blicken och skyndade därifrån. Kvar satt hon, i en annan värld, i en fantasi där livet var värt att leva.
Dagen efter, när vi andra satt och åt lunch, hörde jag hur Cecilia rev sitt rum och kastade alla saker runtomkring sig. Hon skrek när två mentalskötare kom in och brottade ner henne, och jag såg hur hon släpades bort genom korridoren in i det låsta tysta rummet där ingen visste vad som fanns. På golvet syntes små blodspår, kanske från hennes fräkniga näsa eller spruckna mun.
Alla fortsatte att äta. Även våld och skrik kan bli ens vardag.
Tiden gick och jag tillbringade dagarna i rökrummet, med hopp om att hela världen skulle ändras, att all min trasighet genom ett trollslag skulle bli hel. Jag hade haft ångest sedan gymnasiet, men en separation några månader tidigare hade gjort att livet slutligen rämnade.
Jag hade börjat hata mig själv. Jag hade börjat skada mig själv allvarligt.
Cecilia syntes inte till på flera dagar. Avdelningen var lugn utan henne, alldeles knäpptyst. Sedan en morgon så satt hon plötsligt där i rökrummet igen. Hon såg fruktansvärt ledsen ut. Jag frågade hur hon mådde. Hon väste att hon mådde bra.
Sedan grät hon. Hela hon sprack och gick sönder, rann ut på golvet i ett hav av tårar. Jag lade min ärrade hand på hennes axel, kramade hennes hud försiktigt och sa att det kommer att gå över. Efter en stund såg hon på mig, log lätt med sina rödmålade nariga läppar, och började nynna ”Material girl”.
Det fanns ingenting av henne kvar. Det fanns inget sätt för mig att rädda henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar