Sjukhuset, del I

År 2001. Jag minns.

Buss 831 rörde sig  genom septemberskymningens råa rosaskimrande luft, medan jag på nytt kippade panikslaget efter andan. Jag hade nått den mentala vägens ände och var i akut behov av hjälp. Mitt självskadebeteende hade gått från små rispor till tjockare skärsår och ångesten fyllde min bröstkorg dagligen.
Jag såg ut genom fönstret där de vissna fälten passerades ett efter ett. Bussen förflyttade mig från huvudstaden till uppväxtstaden och rädslan bultade i mig. Det var första gången jag skulle möta den psykiatriska akutvården.
Bussen stannade. Jag klev ur och kände hur marken rörde sig under mina fötter. Min familj mötte upp, jag försökte le mot dem men ansiktet var förstelnat. Röken från den första cigaretten på två timmar uppfyllde hela mig, flöt ut i extremiteterna, ner i magen, ut genom öron, ögon, näsa och mun. Vi satte oss i bilen och ljudlöshetens täcke gick att ta på. Såren på mina armar bultade, berättade den sorgliga sagan om maktlöshet, och på ett underligt sätt kändes det skönt att någonting i alla fall kändes.
Mitt fall hade börjat redan i gymnasiet och hade nu, vid tjugoett års ålder, nått botten. Jag kände mig förlorad för alltid.
Vi kom fram till psykiatriakuten, och jag klev med försiktiga steg in genom dörrarna. Någon mötte oss, och jag berättade. Det tog inte lång tid för läkaren att fatta beslutet om inläggning och allting liknade en drömsk värld där någon viskade att detta var slutet.
”Kom, vi går nu”. Jag vaknade ur drömmen. Mina läppar formade orden; "Jag är livrädd".
Läkaren följde mig upp på avdelningen, där patienterna satt och grät stilla tårar, la patiens, eller varsamt åt kvällsfika. Jag hade aldrig upplevt en så kompakt tystnad. Någon höll lätt i min arm och förde mig in på ett rum där tre unga män satt eller låg i sina sängar. Den sterila doften av kraftfullt rengöringsmedel och handspritad hud fyllde rummet. En tom säng lyste mot mig. Kanske hälsade de andra på mig. Kanske la jag mig på plats på egen hand. Läkaren såg på mig med tröstande ögon. Hon visste vad som väntade mig.
Jag höll för mitt ansikte och lät tårarna välla fram i kalla floder. Sängens hårda madrass fångade upp min kropp. Jag var på plats.

Grön Rehab

Nyss hemkommen efter första dagen på det som kallas Grön rehab. Det känns som att jag varit ute och festat hela natten igår och jag vill bara lägga mig ner och bli ett med det slingrande täcket. Förmiddagen innehöll samtal, naturpromenad och en mindfulnessövning vid en bäck. Mindfulness känns både främmande och fullständigt livsfarligt. Att vara i nuet är detsamma som att behöva konfronteras med sina tankar och känslor. I vanliga fall håller jag dessa på bekvämt och benhårt avstånd genom att vara i ständig rörelse eller omge mig av konstant distraktion.
Jag håller mig på avstånd från mig själv.
”Hör vattnets väg. Porlandet. Föreställ dig hur vattnet ser ut bakom dina stängda ögonlock. Kasta bort tankarna som kommer och var bara här och nu.”
Att lära mig att inte tänka är som att lära en häst att inte gnägga. Det är förbannat svårt.
Dagarna kommer framöver att innehålla odling, hantverk, gruppsamtal och naturlära. Jag hoppas och tror att detta blir bra, trots att de andra deltagarna alla är kvinnor över femtio. Jag är en udda fågel, en svart schackpjäs som gått över till de vita. Jag är hur som helst glad över att få något att strukturera dagarna och veckorna efter. Det är livsfarligt att inte ha något att binda upp tiden kring - utan det finns bara en smet av frågetecken och stor leda.
Alla var vänliga mot mig, jag såg en häger och en ekorre, och just nu är det gott nog. Fram med de gröna fingrarna, naturens glasögon och känslan av att vara ett med de snart lummiga träden.

Grönt ljus. Åk.

Kommentarer

Kväll. Två barn och en fru i soffan. Fint.

Men det var inte det jag skulle skriva.
Jag har förstått att det är många som har försökt att kommentera inlägg men att det inte gått. Det verkar som att det problemet är löst nu, så skriv på bara!
God natt!

Min dotter, del II

När jag år 2015 blev inlagd inom psykiatrin för andra gången på ett år var det som att jag inte såg min fyra månader gamla dotter. Jag var så klart medveten om att hon existerade, att hon levde någonstans i periferin, men det var mer som ett spöke än som en människa.
Ibland kom familjen på besök på avdelningen. Min dotter låg i sin barnvagninsats eller satt i sin mammas knä. Jag ville inte hålla henne, för jag ville inte konfronteras med skammen att vara en fullkomligt oförmögen förälder.
När hon grät ville jag att hon skulle hålla tyst.
När hon var tvungen att byta blöja bad jag stilla böner att min fru skulle göra det istället för att be mig.
Även om mina känslor var trasiga så utgjorde mina barn det starkaste bandet till livet. Det fanns ett samvete i mig som inte tillät att lämna dem faderlösa, och min dotters ankomst hade gjort känslan av föräldraansvar ännu starkare. Men i och med det blev hon ett sorts skrämmande förbud för mig att överge allt som gjorde så fruktansvärt ont. Hon tvingade mig kvar i en tillvaro där sorgen låg som ett täcke över allt jag tog mig för. Vissa dagar klandrade jag henne för det och kände ilska mot henne.
Och jag skämdes något oerhört.

Tiden gick, och medicinerna började få viss effekt. Mina sega tankebanor blev sakta men säkert mer flexibla. Jag kunde se mina barn, och åtminstone tvinga fram leenden när jag mötte dem. Jag började betrakta det lilla knytet som en livs levande varelse som liknade mig och som var min. Vi började långsamt växa ihop.
Ännu mera tid förflöt. Jag kunde plötsligt, som genom ett trollslag, tänka och känna kärlek. Även om jag fortfarande hade sorgliga skåror i kroppen så såg jag min dotter som det mirakel hon var. Jag hade delvis klättrat upp ur depressionens hål, och väl uppe kunde jag möta små bitar av världen igen. Och där låg hon. Leende. Alldeles naken, helt i mina och min frus händer. Och trots min kolossala trötthet lyckades jag älska henne fullt ut. Jag var en förälder igen och även om det avkrävde mig ansvar så lämnade det mig också i den vackraste av världar.

Nu är hon ett och ett halvt år och ligger och sover i soffan framför mig., Jag lyssnar efter garantier på att hon faktiskt är här, och hennes andetag fyller mig. Livet har gett mig en chans att se den här underbara varelsen andas, äta, leka, växa.
Slutligen fick jag äran att bli hennes pappa på riktigt.

Vardag

Jag märker att bloggen mer och mer börjar likna en samling skönlitterära texter. Inget fel i det, men det är väl bäst att följa det traditionella bloggformatets regler lite också och fylla ut med mer vardagliga rapporter från ett ganska händelsefattigt liv.

Idag är jag hemma med min sjuka dotter som just nu ligger i vagnen och sover. Hon ser så fridfull ut, och jag önskar att jag kunde känna detsamma. Jag har ofta ingen ro till att varken vila, läsa eller syssla med hushållsaktiviteter. Stressen brottar ner mig och små saker, som att eftermiddagen både innehåller att vika tvätt och att vara med mitt barn, kan skapa ondskefulla stress- och tankespiraler som sänker mig och gör mig yr. Det är två år sedan nu som jag sjukskrevs för utmattningssyndrom och fortfarande har jag en hel del sviter av det.
Min terapeut brukar påminna mig om att jag trots den yrkesmässiga kraschen redan har lyckats i livet. Att jag har en fru, två barn en utbildning och ett hus - något som inte är alla förunnat. Och givetvis har han alldeles rätt. Men ändå sörjer jag ibland över att jag hamnade där jag gjorde, att något stort stod i vägen och ledde in mig på ovissa spår där återvändsgränder kan lura bakom vilket hörn som helst. Trots det måste jag vandra dem. Jag kan inte stanna i denna tysta och långsamma men på samma gång jäktande tillvaro som kallas sjukskrivning.
Min dotter gnyr i vagnen. Hon vänder sig, drar ett djupt andetag och liksom suckar med hela kroppen. Jag betraktar henne och låter henne vila för två.
På torsdag nästa vecka ska jag på intervju för något som heter Grön rehab, där trädgårdens läkande krafter är tänkta att göra underverk. Jag vet inte om jag får plats där, och jag vet heller inte om det passar mig. Däremot vet jag att det än så länge är en liten lysande prick av hopp i slutet av en av alla de stigar som fortfarande är livet.

Nu vaknar hon. Dags för mellanmål.

Dagens novell I

Vatten

”Vågar jag så vågar du” sa hon, och lyfte bestämt foten från trasmattan av döende öronmaneter. Framför henne slog vattnet våldsamt mot den steniga strandkanten. Natten hade precis gjort sitt intåg och stjärnornas glimmande kanter skänkte ett sorgset sken åt scenen. Han tvekade. Att simma i det iskalla vattnet borde vara förenat med livsfara.
”Din fege fan” sa hon och kastade en stor sten ut i vattnet ”Varför snackar du så mycket när du har så lite mod att du inte ens kan vinna mig för en natt?”. Hennes korta sommarklänning mottog höstens intåg med självklarhet, precis som resten av hennes resliga gestalt som sträckte sig upp mot den klara himlen. Hon saknade rädsla.
”Därför att jag vill ha dig levande. Och jag är rädd, okej. Vem sätter upp ett livsfarligt vad som ska avgöra om man ska dela natten eller inte? Du är ju helt vrickad.”
”Det är kärleken som är vrickad.” sa hon, innan hon slängde klänningen och underkläderna på de blöta stenarna. Hon började vada ut i det svarta som hon tyckte omslöt henne med värme precis som den mjuka kramen sluter sig om den som saknat kärlek. ”Vill du ha mig så följ mig. Ingenting annat är gott nog,”
Hans förälskelse gjorde valet så mycket svårare. ”Jag väntar inte på dig” sa han till sist med darrande röst och kastade en sista blick på henne där hon gick längre och längre ut. ”Hör du det, jag väntar inte på dig”.
Orden drunknade i stormen, och någonstans under Polstjärnan simmade hon mot det öppna havet. Några stormande timmar senare skulle hennes livlösa kropp göra öronmaneterna sällskap, medan han vakade i sin lägenhet, rädd för vad som kunde ha hänt, skräckslagen över sin brist på någon att älska.

Cecilia, del II

Historien om Madonna fortsätter…

Några dagar senare gled Cecilia runt i korridorerna som ett genomskinligt spöke. Hon var omöjlig att röra vid, känna lukten av eller höra stegen från. Hon verkade ha förlorat den sista lilla biten av sig själv, om någon sådan hade funnits.
En dag flöt hon omärkligt in i rökrummet där jag satt och rökte den fjärde cigaretten på den senaste halvtimmen. Hon tände en Prince, blåste ut röken genom näsan och andades lugnt, sedan snabbare och till sist häftigt.
Jag bad henne vara tyst. Jag hade ingen plats för ångest hos någon annan än mig själv.
Hon lugnade sig långsamt. Tog ett bloss. Väntade. Ett bloss till. Någonstans där bland röken och den dimma som var hon lyckades jag möta hennes urholkade blick. Hon var övergiven av alla, och jag greps av en aning medkänsla, som snabbt förbyttes till likgiltighet.

”Jag ska in på behandlingshem” sa hon plötsligt. ”I eftermiddag lämnar jag dig ensam”. Hon skakade i händerna, darrade på rösten. ”Och jag undrar om det är okej att du tar numret dit och kanske kan ringa någon dag. Och jag har ju numret till patienttelefonen. För jag… jag kommer att sakna dig.” 

Jag hade aldrig tidigare hört henne prata på ett sansat sätt, eller vara någon annan än Madonna. Jag hade aldrig hört henne visa sitt behov av kärlek. Där satt hon alldeles naken och behandlade mig som en vän.

Vi var tysta. Hon tog upp en lapp ur fickan där hon hade skrivit numret till behandlingshemmet. Hon sträckte den till mig, drog ett sista bloss på cigaretten och reste sig upp på skakande taniga ben.
Hon mumlade ett avsked. Jag såg på henne, försökte urskilja hennes kropp och svarade lycka till. 

Luften var tom.

Två dagar senare ringde hon på patienttelefonen. Jag svarade. Hon presenterade sig och frågade hur jag mådde.
Jag andades, lät tystnad sprida sig genom telefonledningen, och la efter några sekunder på luren. Ingenstans i mig fanns det plats för svävande, hjärtkrossade människor. Hon var övergiven av mig också och kanske dömd till evig ensamhet.
Mina steg rörde sig in på mitt rum där jag såg på den hopknycklade lappen i papperskorgen. Jag lade mig på sängen och slöt mina ögon. Aldrig mera skulle våra vägar korsas. Hon var alldeles själv i sin abstrakta verklighet och bultande ångest.
För mig var vi, och skulle aldrig bli, någonting annat än främlingar.

Ett ord

Älska. Ett vackert ord.

Dagens dikt I

Du väljer

I vår stora soffa sover du, armarna sträckta uppåt och benen lätt böjda.
Nappen rör sig in och ut, ut och in, och jag avundas din lugna puls.
Jag tvingas till ständig rörelse, och trägolvet sliter sprickor i mina fotsulor.
Alla dina saker, dina färger, skräpar på golvet och måste samlas upp.
Min blick på dig.
Din stillhet är öronbedövande, dina andetag är åska.
Att jag aldrig ska lämna dig, att vår beständighet är det enda valet, får mig att drömma tillbaka till dagar jag tilläts skapa själv.
Vem har gett dig rätten att låsa mig i den här tillvaron?
Jag. Jag gav dig rätten. Och på en sekund rutade du in det som är mitt i det som är ditt.
Ska jag älska det? Jag ska älska det.
Du böjer ned ena armen, kliar dig hårt på kinden.
Vi känner nog lika du och jag. Att livet kan sticka till ibland.
Låt oss vakna, vara, sova och vakna igen. Låt mig bli din följeslagare.
Du har valet jag saknar.
Om du öppnar ögonen nu bryts texten mitt itu. Åskan övergår i regn.
När solen sedan bryter igenom molnen och regnbågen lyfter, är vi redan någon annanstans, vid ett matbord, ett skötbord, en vagn.
Och alla mina ogörliga val är samlade i min själviska förhoppning
att du aldrig någonsin ska gå din egen väg.

Förväntansångest

Nu har jag lyckats lägga golv i ett rum, och det är inte utan att jag känner mig lite stolt. Det här golvläggandet föregicks av en stor mängd förväntansångest. När jag tänkte på det fick jag ett kraftigt tryck över bröstet, blev disträ och orolig. Jag upplever att förväntansångest är svårt att gradera enligt en skala om vad som är naturligt eller inte. Nästan alla människor lider av det vid vissa tillfällen och det är inte lätt att veta vad som är ”normalt”. Samma sak gäller vid andra laddade tillfällen. Ångest är ju något allmänmänskligt, en bit dynamit som är en naturlig del av livet och något man till viss del måste lära sig att acceptera och leva med. Ofta försöker människor hjälpa mig genom att påpeka just detta, att delar av min ångest är något normalt. Att alla exempelvis kan känna stor ängslan inför nya uppgifter. Att alla kan vara ångestfyllda av uppgiften att vara tvåbarnsförälder. Att alla kan vara rädda för nya sociala kontakter. Orden, normaliseringarna, är tänkta att hjälpa, och kanske gör de även det ibland.

Jag vet att det ibland även i små situationer kan kännas lockande och bekvämt att skylla min oro på min bitvis stora ångestproblematik. Att jag ”fuskar” genom att leva i känslan att jag, och bara jag, har alla dessa svårigheter. Men ändå är det så att de hjälpande orden att känslorna är normala ibland kan stjälpa mig, och kännas förminskande på ett sätt som gör ont. Jag kan hamna i en svår och nästan pinsam självömkan. Om alla klarar alla dessa situationer och kan stå ut i sin ängslan, varför kan just jag inte det då? Hur kan känslan av att vara tvåbarnsförälder ibland vara så omöjlig att bära att jag inte kan sova eller fungera? Hur kan ångesten inför en ny uppgift göra just mig så disträ att jag inte uppfattar vad som händer eller sägs omkring mig?

Vad är normalt och vad är på gränsen till sjukligt? Det finns såklart inget givet svar. Vi är alla olika, och skalan är inte svartvit. Men frågan om vad som är naturligt är oundviklig för mig. Mår jag bäst av att i första hand försöka leva i känslan att vara alldeles ”normal”, eller hjälper det mer att försöka förstå och acceptera att oron är orimlig och en del av min psykiatriska problematik?

Nu blev jag kanske rörig. Eller också är det den svåra frågan som är rörig av naturen.

Hur som helst; även den värsta förväntansångest kan bytas till ren och skär lycka när man lyckas med det man föresatt sig. Nu ligger golvet där och lyser av mitt stärkta självförtroende. Normalt eller inte, även denna gång har all min ångest visat sig fullkomligt onödig.

Min dotter, del I

Idag har jag för första gången gången börjat lägga ett golv. Vanligen undviker jag i stort sett alla praktiska aktiviteter på grund av bristande självförtroende, men denna gång fick bli ett undantag. Det skrämmer mig, men jag antar att rädsla är till för att övervinnas. Min ett- och ett halvt åriga dotter springer fram och tillbaka och runt runt på golvet. Hon lyfter och bankar med redskapen och härmar sin pappas smått vilsna ansträngningar.
Igår ramlade hon och slog sig vid ögonbrynet med ett smalt blodfyllt jack som resultat. Kanske blir det ett ärr av det, ett vitt streck som kommer att bli en del av historien om hennes barndom. Ärr är något jag har gott om, men även om de berättar om otäcka perioder, säger de också något om att tiden faktiskt läker sår.
Ibland undrar jag vilket avtryck mitt dåliga mående gjorde under min dotters första levnadsår. Lämnade det något ärr efter sig eller gick det henne obemärkt förbi? Flöt det kanske bara iväg i rask takt så som tidens flotte ofta gör hos de små?
Jag hoppas.

Hon blev till den första veckan efter att jag skrivits ut från sjukhuset 2014. Det var inte planerat, men ändå meningen att det skulle bli så. Hon fanns redan där och bara väntade på ett klartecken att få börja växa.
Magen blev större i takt med att våren gjorde sitt intåg. Hon fanns på bild; tio fingrar, tio tår och ett stort och grubblande huvud. Steg för steg växte hon, sparkade, slog och längtade ut till oss andra. Hon föddes i augusti, mitt i högsommarvärmen, mitt i ett dovt brus i mig som jag inte kunde sätta ord på. När hon äntligen kom ut till världen var en del av mig fullkomligt närvarande, men en annan del disträ och tyngd av tomhet.
Jag både fanns och var försvunnen.

Tiden rörde sig framåt och hon åt, sov och växte. Hon var vacker med sina djupa ögon som hon ärvt av sin mamma, och när hennes blick mötte min brukade jag känna den starkaste av lycka. Då och då, ofta helt utan förvarning, grumlades dock glädjen i sina kanter av en smygande gråskala. Det var någonting som var i rörelse, ett dåligt omen, en stundande storm. Jag började sjunka, först sakta, sedan snabbare, och den livboj som var min dotter var inte tillräcklig. Slutligen var jag fången i ännu en djup depression, och när hon fyllde fyra månader låg jag fastnaglad i en sjukhussäng på en psykiatrisk avdelning, stirrandes upp på ett smutsgult sprucket tak. I vårt lilla hus flöt hon samtidigt runt på våra lurviga mattor, på vårt smyckade skötbord eller i sin mammas mjuka knä.

Jag stängde mina ögon och försökte se henne framför mig.
Allt var svart.

Stängning

Grått dis ute, blicken rakt genom dataskärmen.

Förut läste jag av en slump en modebloggares tio bästa bloggtips. Tips två på hennes lista var "Blogga lagom mycket. Max tre-fyra inlägg om dagen."
Drar fingrarna över tangenterna men de förmår knappt att trycka ned bokstäverna. Energin att berätta saknas. Händerna kommer återigen dansa pardans över knapparna, men idag låter jag dem få lite välförtjänt vila.

Tre-fyra inlägg om dagen. Hmm...

Ångest

Jag vaknar med kraftig hjärtklappning.
Vissa dagar bestäms redan när jag öppnar ögonen, när jag reser mig upp från sängen, när jag tar morgonens första steg. Jag vet direkt att jag kommer att bära tyngden av kroppsliga panikreaktioner under stora delar av dagen.
Försöker fokusera på en sak i taget. Plocka in disken. Bädda sängarna. Laga frukost.
Händerna skakar. Svårt att andas.
En känsla av ensamhet.
Koncentration. Ett barn i taget. Kläder på. Filmjölk och flingor. Vi äter.

Jag vet inte alltid varför jag får ångest. Vissa gånger är det tydligt – något kan ha hänt, oftast kopplat till sociala situationer – och jag hamnar i en tankemalande ström av hårda ord riktade mot mig själv som sätter sig i hela kroppen. Andra gånger, som idag, finns den bara där. Ett svart moln som övermannar mig, strålar ut i armar och ben, väller ut genom hjärtats hårda trumslag.

Återigen i köket. Torka av den lilla runt munnen. Plocka undan. Fokusera, fokusera.
Jag klarar det. Borsta tänderna. Kläder på. Gå ut.
Den råa göteborgsluften kyler ned mig och jag får något annat att känna än det som morgonen haft med sig.
Jag lämnar barnen på förskolan, går hem, lägger mig på sängen.
Andas. In, ut. In, ut.
Jag somnar.

Väggen

Det är två år nu sedan jag gick in i väggen i mitt arbete som projektledare inom anhörigstöd. Tiden ramlar framåt i en rasande fart. Det är märkligt hur exakt uttrycket ”gå in i väggen” stämde för mig. Även om vägen dit hade gått genom vissa symptom (sömnsvårigheter, ångest, stress) kom själva väggen plötsligt. En dag stod den bara där på mitt kontor, fullkomligt ogenomtränglig. Jag försökte ringa ett samtal men klarade inte att slå numret. Jag försökte skriva en projektrapport men fingrarna nådde aldrig tangenterna.

Väggen var i vägen.

Jag hade velat bevisa för mig själv och alla andra att jag förmådde uppnå underverk. Jag överarbetade mina arbetsuppgifter, tog på mig alldeles för mycket, och mitt i allt detta kämpade jag till mitt yttersta för att vara en social och utomordentligt välmående arbetskamrat. Och jag fick mängder med beröm, och jag tror att mina arbetskamrater trivdes med mig. Men priset jag fick betala var motstånd av stål och depressioner av det tyngsta av mörker.
I arbetslivet idag ställs det stora krav på flexibilitet och förmåga att hantera höga förväntningar. Det är säkert några av huvudanledningarna till att de stressrelaterade sjukskrivningarna skjutit i höjden. I mitt fall var huvudskälet dock något annat.

Jag ville till varje pris vara ”vanlig”.

Jag skäms en del över detta idag, att jag ville skapa ett avstånd mellan mig och ”dom andra”, de sjuka, trasiga, ångestfyllda. Jag skäms över att jag, som arbetat hela mitt yrkesliv med människor med svårigheter, ville dela in oss i kategorier. Som att det handlar om något svartvitt där man antingen är ja eller nej, är kapabel eller uttjänt. Jag vet idag att det är nästintill omöjligt att må bra om man ser på världen och människorna på det sättet. Framförallt är det omöjligt att tycka om sig själv, eftersom idealet är ouppnåeligt.

Aldrig mer ska jag tillåta mig själv att vara någon jag inte är. Aldrig mer ska jag betrakta mig själv eller andra med svartvita glasögon. Jag ska tillbaka till yrkeslivet, men med en ödmjukhet mot mig själv och hur jag fungerar. För det måste bara gå att vara en mjuk, varm och tillåtande medarbetare mot både de andra och mot sig själv.

Cecilia, del I

Tankar som radas upp. Långtidssjukskriven och alltför mycket tid att låta huvudet snurra.

En av mina tidiga medpatienter dyker upp framför mina ögon. Cecilia hette hon, och vi var inlagda tillsammans i Norrköping hösten 2001, när jag var tjugoett år ung och fullkomligt ovetande om vad psykiatrisk problematik kan innebära. Cecilia hade rött stripigt hår, brännmärken efter cigaretter på halsen, söndriga läppar och slitna kläder. Jag förstod på henne att hon var runt trettio, men hennes slitna hy och tomma blick gjorde att hon såg åtminstone tio år äldre ut. Hennes röst sprack när hon pratade, så att hon istället för att forma ordentliga ord fick väsa fram stavelserna.
Vad som hade hänt Cecilia var oklart. Att hon hade någon form av missbruksbakgrund förstod jag, men varför hon hade förlorat kontakten med verkligheten visste jag inte. Cecilia trodde att hon, i rent bokstavlig mening, var artisten Madonna. En dag satt hon i rökrummet och sjöng ”Like a virgin”, och berättade sedan om alla sina fans, sina utvik och sitt glamourösa leverne. Jag satt bredvid henne med en halvrökt cigarett, lyssnade vettskrämd och förstod ingenting. Hon var alldeles död i blicken. Efter en stunds tystnad visade hon mig brösten och frågade om jag ville ta på dem. Jag tackade nej, reste mig och skulle gå, när hon såg stint in i mina ögon och spottade mig rakt i ansiktet. Jag vände bort blicken och skyndade därifrån. Kvar satt hon, i en annan värld, i en fantasi där livet var värt att leva.

Dagen efter, när vi andra satt och åt lunch, hörde jag hur Cecilia rev sitt rum och kastade alla saker runtomkring sig. Hon skrek när två mentalskötare kom in och brottade ner henne, och jag såg hur hon släpades bort genom korridoren in i det låsta tysta rummet där ingen visste vad som fanns. På golvet syntes små blodspår, kanske från hennes fräkniga näsa eller spruckna mun.
Alla fortsatte att äta. Även våld och skrik kan bli ens vardag.
Tiden gick och jag tillbringade dagarna i rökrummet, med hopp om att hela världen skulle ändras, att all min trasighet genom ett trollslag skulle bli hel. Jag hade haft ångest sedan gymnasiet, men en separation några månader tidigare hade gjort att livet slutligen rämnade.
Jag hade börjat hata mig själv. Jag hade börjat skada mig själv allvarligt.

Cecilia syntes inte till på flera dagar. Avdelningen var lugn utan henne, alldeles knäpptyst. Sedan en morgon så satt hon plötsligt där i rökrummet igen. Hon såg fruktansvärt ledsen ut. Jag frågade hur hon mådde. Hon väste att hon mådde bra.
Sedan grät hon. Hela hon sprack och gick sönder, rann ut på golvet i ett hav av tårar. Jag lade min ärrade hand på hennes axel, kramade hennes hud försiktigt och sa att det kommer att gå över. Efter en stund såg hon på mig, log lätt med sina rödmålade nariga läppar, och började nynna ”Material girl”.
Det fanns ingenting av henne kvar. Det fanns inget sätt för mig att rädda henne.