Vissa dagar bestäms redan när jag öppnar ögonen, när jag reser mig upp från sängen, när jag tar morgonens första steg. Jag vet direkt att jag kommer att bära tyngden av kroppsliga panikreaktioner under stora delar av dagen.
Försöker fokusera på en sak i taget. Plocka in disken. Bädda sängarna. Laga frukost.
Händerna skakar. Svårt att andas.
En känsla av ensamhet.
Koncentration. Ett barn i taget. Kläder på. Filmjölk och flingor. Vi äter.
Jag vet inte alltid varför jag får ångest. Vissa gånger är det tydligt – något kan ha hänt, oftast kopplat till sociala situationer – och jag hamnar i en tankemalande ström av hårda ord riktade mot mig själv som sätter sig i hela kroppen. Andra gånger, som idag, finns den bara där. Ett svart moln som övermannar mig, strålar ut i armar och ben, väller ut genom hjärtats hårda trumslag.
Återigen i köket. Torka av den lilla runt munnen. Plocka undan. Fokusera, fokusera.
Jag klarar det. Borsta tänderna. Kläder på. Gå ut.
Den råa göteborgsluften kyler ned mig och jag får något annat att känna än det som morgonen haft med sig.
Jag lämnar barnen på förskolan, går hem, lägger mig på sängen.
Andas. In, ut. In, ut.
Jag somnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar