Sommar

Tjugo grader ute och en strålande sol. Jag sitter på altanen och blickar ut över buskar och blommor; Jasmin, Hassel, Syrén, Hortensia. Juni månad är ett vackert lager av förhoppningar, men innebär också krav på att under den kommande semestern leverera upplevelser, vila och gemenskap. Jag älskar sommaren, men är också ängslig inför den. Mina rutiner ruckas på och även om det är underbart att få tillbringa en massa tid med familj och vänner finns det ett litet stilla kaos som äter sig in och får kroppen att darra. Min ångest besegras allra bäst med inrutade dagar och fötterna stadigt på vardagens jord och det är en utmaning att få sommar och semester att handla om just det.

Jag känner rädslan blandas med mitt blaskiga kaffe samtidigt som molnen flockar sig från väster. Jag försöker att andas i fyrkant, förankrar mig på jorden och anstränger mig för att låta ångesten lyfta bort ur kroppen upp mot himlen. Det fungerar för en gångs skull riktigt bra och jag lyckas se med glädje på det som väntar, den tid jag ska få tillbringa med mina barn och min fru. 

Trädgården talar till mig.

Visst fan är det vackert ändå!

Förra veckan lärde sig min son att cykla. Det fanns något magiskt över det, när han helt plötsligt bad mig släppa honom och han trampade iväg på alldeles egen hand. Att kunna cykla... Jag antar att det är det jag åter behöver lära mig efter tre års sjukskrivning. Lagom till att sommaren nu börjat ska jag idag på ett första möte på den plats där jag ska arbetsträna. Det handlar om mer än att börja arbeta igen – det är också den stora uppgiften att våga vara i en frisk miljö och ett socialt sammanhang där annat än sjukdom upptar samtalen, uppgifterna och vardagen. Att våga vara frisk igen. Det kräver mod, men det har jag också byggt upp. Jag är redo.

Jag lutar mig bakom i solstolen på altanen. Luften runt mig blir ljummare hela tiden. Solen meddelar att allting kommer att ordna sig – att semestern kommer att bli vilsam och att arbetet – som faktiskt bara är just ett arbete – kommer att fungera på det sätt som det är tänkt. Jag tar en klunk av kaffet. Blaskigt måhända, men det duger. Molnen rör sig bortåt. Det doftar av sommar.

Jag andas och finns.

På väg framåt

Nyss hemkommen från ett rehabiliteringsmöte med en representant från grön rehab, min chef och en person från HR-avdelningen. Vi pratade om framtiden, och beslutade att jag från och med nästa vecka ska börja arbetsträna en förmiddag i veckan vid sidan av mina dagar på grön rehab . Min mage känns som en klump när jag tänker på det, utmattningen blir synlig igen i en hemsk trötthet och mina fingrar darrar till för att meddela att den paralyserande ångesten ligger och lurar bakom hörnet. Samtidigt fylls jag av ett försiktigt hopp- som en mörk tavla där ljuset kikar fram i ena hörnet och kastar sina tveksamma men halvskarpa strålar in mot tavlans mittpunkt. Livet fortsätter framåt, sedan kanske bakåt en liten tid, för att åter vända i en rörelse vidare. Jag är på väg nu, efter tre års frånvaro från arbetslivet. Ändå har det inte varit stillastående år, utan snarare år av tätt sammanslingrande och livsomvälvande händelser.

Under de här tre åren har jag fått en dotter, en underbar liten varelse med ljusa lockar och stora klarblå ögon. En nyfiken vinglande godbit som precis har börjat prata på allvar.

Under de här tre åren har min son växt från en två år gammal bebis till ett fem år gammalt barn med intressen, kompisar och en egen fast förankrad vilja. Ett under av klokhet och av sprudlande nyfikenhet på livet.

Under de här tre åren har vi hunnit smycka och ta hand om vårt hus och vår trädgård som var alldeles övergivna när vi först kom dit. Vi har satt vår prägel på dem och berättat att här kommer vi fortsätta att bo och leva våra liv.

Under de här tre åren har jag gjort en resa från en total oförmåga att hantera stress och krav till att vara en mer och mer fungerande make och pappa som försiktigt närmar sig arbetslivet. Jag har äntligen vaknat igen ur den sega dvala som varit min sjukdom.

Slutligen; under de här tre åren har jag lärt mig mer om mig själv och om livet än under någon annan period i mitt liv.

Min poäng är inte att åren mest har varit ljusa, men att vi utvecklas och förändras även i tunga tider där det känns som att tiden står stilla. Livet är alltid - precis alltid - i rörelse. Jag har gått igenom två kolsvarta depressioner, svävat mellan liv och död, begravt mig själv i skuld och oro, men trots det hela tiden transporterats framåt i det som är livet. Delar av de onda sakerna finns kvar, men mycket är nu ersatt av en nervös nyfikenhet på vad som ska komma. Jag rör mig, in i det okända, nya, otäcka och spännande, där jag numera är en aktiv deltagare.

Det är inte utan att jag känner mig lite stolt.

Hej igen ångest

En vecka fylld av kaos, sorg och vilsenhet. Du är tillbaka igen, du som trycker i bröstet, accelererar andningen och får mina fingrar att skaka. Livet har varit ljust de lugna veckorna då du varit bortblåst, men mörknar igen, blir ett svart hål fyllt med lera.

Ångest är ditt namn, och du står för allting som jag avskyr. Du får mig att bli så disträ att allas ord studsar mot en överfylld hjärna och försvinner ut i den tomma luften. Du får mig att vara rädd för att bli inlagd på sjukhus, rädd för att slå sönder väggarna, rädd för att koka över. 

Rädd för att dö.

Tankarna snurrar och du byggs på hela tiden. Jag är stressad över allt som måste göras. Jag är utmattad, utslagen, utanför det friska. Jag undrar vad andra tänker om mig, överanalyserar varje ord som sägs, tänker irrationellt och självkritiskt.
Utan dig är jag som vem som helst. Jag sjunger, pratar, lever. Sedan kommer du på besök och gör dig hemmastadd bland blodkärl, ben och hud. Hur vågade du gifta dig med mig utan att ens fråga? Ett hårdhänt tvångsäktenskap i en inre värld där ohälsa regerar.

Jag önskar att så att jag slapp dig, att du lät mig vara ifred. Samtidigt vet jag att jag är långtifrån ensam. Du attackerar människor till höger och vänster som att du vore både kung och president på en och samma gång.
Låt oss vara ifred, snälla!

Nu känner jag hur du kämpar i mitt bröst för att snärpa sönder det som en knuten soppåse. Jag försöker att andas lugnt och låta din kamp vara förgäves. Jag tappar fokus, hyperventilerar, förlorar.
”Hälsa på ångesten” säger min terapeut. ”Låt den vara där bara, som en gammal vän som du inte ger någon näring eller utrymme alls utan som bara svävar runt dig utan att kunna komma in”.
”Hej.” säger jag. Du svarar inte, lyssnar inte, kryper in under skinnet och börjar pulsera. ”Hej!” försöker jag igen. Du är bara tyst och svarar med ett kaosartat kroppsspråk.

Ibland försvinner du i perioder och lämnar mig ifred. Om det denna gång är i morgon, om en vecka eller en månad vet jag inte, men du ger mig alltid en paus vartefter. Sedan ligger du där bakom hörnet och väntar på rätt tillfälle att åter göra entré.
En dag kommer jag att vinna över dig. Jag bygger min rustning lite starkare för var dag. När du till slut bara förmår att studsa mot min kropp kommer jag hälsa på dig igen. ”Hej, minns du mig? Det var i mig du bosatte dig med jämna mellanrum. Du har ingen plats längre. Ta ditt kaos och virrvarr och tyna bort i den klara luften.”
Det är jag som en dag till slut kommer att stå med rak rygg och vara din överman.
Tills den dagen får vi samsas om den sargade kroppen och utkämpa slag efter slag.

”Hejdå ångest. Tyvärr ses vi nog snart igen.”

Ärrade minnen

Jag sitter och njuter i den efterlängtade majsolens strålande sken. Runtomkring mig hörs en kakafoni av fågelkvitter som tillsammans med trafikens brus bildar en helhet av stad och natur. Jag känner efter, studerar min omgivning och håller mjukt om min kappekopp. Min blick fastnar på ett ärr mellan två fingrar, resultatet av när jag som tioåring sprang rakt igenom en glasdörr under en semester i Kungälv. Jag har skadat mig många gånger, men om det är jag knappast ensam. Vi har alla ärr som berättar vad vi varit med om. Vanligtvis har de med sorger och smärta att göra, men kanske kan de ibland även hjälpa oss att minnas lyckliga episoder av våra liv. Vissa ärr är osynliga, ligger och skrapar innanför huden och förmedlar något i det dolda. Andra ärr är synliga, nästan lysande, som skrikande streck av ljus i en kolsvart natt. Det är där jag ibland befinner mig, mitt bland streck och skador, sökandes efter vägar innehållande kraft och vilja istället för skam och otäcka minnen.

Jag tänker på min kropp från huvudet ner mot fötterna.Mitt ärrade ögonbryn berättar om smärtan den gång jag som ettåring föll i farmor och farfars stentrappa, men är också ett lysande minne av julfiranden och sommarmiddagar i deras vackra och lantliga hus.
Mitt hopsydda knä skänker minnen av när jag som sjuåring gick på simskola och fastnade i en trasig kakelplatta. Samtidigt får det mig att komma ihåg dagar av lycka på badhuset, en plats där det gick att leka tills energin var tömd och det enda som återstod var en matt men vilsam kropp.
De hundratals strecken på mina armar vittnar om en tid då allt var tillåtet för att överleva. De säger något om desperation, tvång och självförakt, men också om hur det enda sansade jag hade kvar var kontrollen över mina ärr och skador.
Mina många brännskador och hudtransplantationer säger allt om hur förgängligt livet är, men också om hur det mot alla odds går att komma tillbaka oavsett sorger, skador och krossade drömmar.
Slutligen säger de två prickarna på mitt bröst, resultatet av en livsuppehållande central venkateter, att livet pågår oavsett om du är vaken eller inte. Prickarna skrämmer mig, skickar mig ofta tillbaka till den känslomässiga bergochdalbanan under en lång tid på sjukhus, men skänker också det kärleksfulla minnet av hur mitt liv bevarades av fantastiska människor som väntade tålmodigt tills den dag då jag äntligen fick vakna.

Solens strålar slår mot kaffekoppens porslin, och bildar strimmor av skimrande ljus, fjärran från sår och sorger. Jag bär numera oftast mina ärr med rak rygg och med en stadig blick mot framtiden, och önskar innerligt detsamma till mina medmänniskor, vare sig deras märken är synliga för omvärlden eller inte.

Läget lugnt på västkusten

Det händer inte mycket på bloggen just nu och det kan jag inte tolka som annat än positivt. Det mesta av (mitt) skrivande förutsätter någon form av lidande så uppenbarligen mår jag riktigt bra för tillfället. Jag håller mina rutiner, går min vanliga lilla promenad regelbundet, äter en välsmakande frukt om dagen, lär mig om tomatplantans inre liv på grön rehab, berättar gammaldags sega sagor för barnen och borstar två gånger dagligen mina tänder med perfekt precision. Så ler jag ibland också, skrattar till och med. Livet är bra fint trots allt.

Min fru

Jag var ute och åt på restaurang med min fru i helgen. Det är fint att få stunder tillsammans utan stojande barn och rutinsvallande kvällar, att få mötas genom blickar, kramar och gemensamma ord. Min fru är mitt allt, och jag tror och hoppas att jag är hennes. Man älskar sina barn över allt annat brukar man säga, och det är så klart sant, men utan min fru hade jag inte haft mina fina barn. Och utan min fru hade mina barn med stor sannolikhet inte haft någon pappa kvar i livet. De senaste elva åren har hon alltid funnits där för mig, och någon mer lojal är svårt att hitta. De svåra perioderna har inte särat på oss, utan tvärtom fört oss närmare varandra.

Fyra månader av våra år tillsammans har jag varit inlagd på sjukhus, och inte en sekund av denna tid har gått utan att hon varit min kärleksfulla följeslagare. När jag sett hur många medpatienter famlat i mörkret i ensamhet har jag förstått hur lyckligt lottad jag är och har varit. Hon fanns där och höll min hand när jag vaknade upp efter fem dygn i respirator, som följden av en svår olycka där jag var millimeter från döden. Hon fanns vid min sida och tog hand om våra barn på egen hand när jag var så deprimerad att jag inte ville leva längre. Hon stöttade mig och gav mig hopp när ångesten dånade så högt att jag inte förmådde höra någonting annat än hennes röst.

Hon är min bästa vän, och den finaste fru man kan tänka sig.
Hon är lugn, varm och godhjärtad men kan också ha ett häftigt humör.
Hon är principfast och tydlig men kan också vara obotligt envis.
Hon är en underbar mamma till våra barn.

Hon är en trygg hamn i en stormande värld.

Jag kommer alltid att vara evigt tacksam över att jag träffade henne.

Grön Rehab, del III

Åter på grön rehab, på dagens schema en lång naturpromenad. Vi stannar efter någon kilometer och blir tillsagda att skrika ett vårskrik, att öppna våra lungor och låta luften fyllas av vokaler. Någon räknar; ett, två, tre – skrik! Alla i kör; AAAAHEEEEIIIIIAAAAAH!!! Det är en märklig syn att se en rad medelålders kvinnor skrika rakt ut, och det är en minst sagt konstig känsla att befinna sig mitt ibland dem och göra likadant. Skriket, som antagligen ska kännas skönt, fastnar i min hals och blir en kvävande gröt.

När jag var yngre och led av mycket svår ångest prövade jag ett par gånger skrikandet som metod för att stilla allt det onda. Jag gick ut långt i skogen, ställde mig på en hög punkt, knöt mina nävar och lät mina av rök nedsotade lungor väsa ut ett vrål som skulle tömma hela kroppen. Skrikandet raderade mina minnen, mitt nu och min framtid – men den svällande ångesten lät sig inte röras utan satt kvar, i bröstet, i extremiteterna, i huvudet. Mitt tomma vrål hjälpte mig inte, jag var fortfarande uppfylld av min ständigt skoningslösa ovän.

Att skrika är nog helt enkelt inte min melodi, varken då eller nu. Jag väljer att viska istället. Tyst, riktigt försiktigt, skickar jag fram mina ord; ”Kom då, du isande oro. Försök besegra mig om du kan. Aldrig att du vinner över mig igen.” Jag känner efter. Pulsen är lugn, kroppen avslappnad. Sekunder blir till minuter. Plötsligt får jag svårt att andas. Händerna krampar.

Kampen mot ångesten fortsätter.

Om självskadebeteende

När jag var yngre led jag av ett intensivt och allvarligt självskadebeteende. Det började med små rispor men accelererade snabbt till djupa sår. Jag upplevde att jag var maktlös inför min ångest och ville flytta smärtan någonstans, transportera hatet jag kände för mig själv till något som syntes och kändes.

Lite om vad självskadebeteende är;

Antalet personer som skadar sig själva har växt, framförallt i gruppen 16–24 år. Det kan finnas många olika anledningar till att man skadar sig själv, och ingen person är den andra lik. Gemensamt för de flesta är dock att självkänslan och upplevelsen av ens eget värde är lågt. Ofta upplever personen ensamhet, kraftig ångest och depressiva känslor. Skadandet blir ett sätt att försöka ta kontroll över sitt mående. När allting annat i livet känns vilset kan självskadandet ge personen något konkret att hålla fast i. Likaså lindrar skadandet av den egna kroppen ångest tillfälligt, i likhet med till exempel alkohol. Endorfiner frigörs i kroppen och man kan uppleva ett lugn som inte går att finna någon annanstans. Det är bland annat detta som skapar beroendet, och gör att livet mer och mer uppfylls och styrs av självskadandet. Tillfredsställelsen ersätts dock snabbt av ökad ångest, som kräver nya skador - mera mera mera.
Jag upplevde att jag var tvungen att skada mig själv hårdare och hårdare, svårare och svårare. Jag ville inte dö, jag visste bara inte hur man gjorde för att leva, och självskadandet – rakbladen, knivarna, glasen – blev den enda kompassen. Var jag än befann mig, om det så var inom psykiatrin, hemma eller på stan, så fann jag sätt att skada mig själv på.

En spridd bild av självskadebeteende är att det är ett sätt att få uppmärksamhet. Visst kan det vara så, men varför ska det i så fall användas för att skuldbelägga personen? När alla andra vägar upplevs uttömda för att människor runt en ska se, förstå och agera, kanske de fysiska såren blir det enda sättet att berätta om sitt inre. Det blir ett sätt att säga att man nått vägs ände och att man behöver någon eller något som kan rädda en från sig själv. 

Det finns lika många vägar till att sluta med självskadande som det finns anledningar till att skada sig. För mig bröts beroendet när jag blev inlagd på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning, där inga ägodelar var tillåtna. Abstinensen var stor till en början men avtog relativt snabbt. Jag förstod att jag kunde existera även utan straffandet av min kropp. Det går att räkna på tio fingrar de gånger jag skurit mig själv efter denna period i mitt liv. Så fungerar det inte för alla, men det gjorde det för mig. Ändå kan jag i perioder av dåligt mående fortfarande uppleva att det suger i huden, att den längtar efter att bli tillfredsställd av något som förstör den, som ger blödande sår, och som konkretiserar allt det abstrakta och skrämmande som cirkulerar i huvudet. Jag tror att jag kommer att uppleva detta under resten av mitt liv, men är fullständigt säker på att jag aldrig kommer att skada mig själv igen. Jag vann matchen, och är nu helt fri. Tyvärr följde i mitt fall istället många år av livsfarligt riskbeteende, men det är en helt annan historia.

Vi måste våga prata om självskador, och vi måste ha modet att möta det när vi ser det. Om du stöter på en människa som skurit sig, bränt sig eller på andra sätt skadat sig själv, våga fråga! Våga lita på att självskadan, utöver att straffa sig själv eller lindra ett beroende, också är ett sätt att kommunicera på. Att personen vill ha en axel att luta sig mot, någon att hålla i handen, och om inte annat i alla fall en röst som viskar att det onda en dag kommer att gå över.

Flugvikt

År 2014. Jag minns.

I rummet intill mitt ligger en ung man, kanske runt 25 år, spenslig men med seniga synliga muskler. För ett år sedan förlorade han SM-finalen i flugviktklassen i boxning. Nu ligger han är. Livets förbannade vägar äro outgrundliga. Jag har sett honom göra armhävningar och situps varje morgon innan han sjunker in i ett fruset läge och kryper under täcket. Sedan ligger han där, timme ut och timme in. Undrar om han, precis som jag, undrar var livet tog vägen. Han är boxare men kraften i honom verkar ha runnit av, torkat bort, försvunnit. Ibland kommer hans mamma på besök. Då går de till soffan i allrummet, han lägger sig ned med fötterna i hennes knä, och hon masserar hans fötter i stillhet. En tå i taget, ett hålrum åt gången.
Det finns något så vackert, så sorgligt, i hela scenen, att det inte går att sätta rättvisa ord på det.

Självkänsla

Nyss hemkommen från Grön Rehab, idag gruppsamtal om självkänsla. Någon sa att den resan vi gör, och alla möten med nya människor och nya situationer, är en erfarenhet minst lika värdefull som vilken enastående karriär som helst. Och även om det är svårt att se ibland så kanske det ligger något i det. Tänk om min vilsna resa genom vita korridorer faktiskt har gjort mig till en starkare och modigare person.

Under mina sex sjukhusinläggningar på grund av psykisk ohälsa har jag träffat fler patienter än vad många gör under sin livstid. Alla har de haft en egen historia att berätta, en historia om olycka i nuet men inte sällan lycka i sitt tidigare liv. Det har funnits mörka hinder men också frön av hopp. Jag har förändrats av alla dessa möten, det är omöjligt att inte göra det. Jag har mött mig själv genom deras ögon, och jag har nåtts av insikten att det inte är så mycket som skiljer oss människor åt. Vi har alla drömmar, sorger, relationer och en längtan efter trygghet och kärlek. Vi försöker alla leva vårt enda liv så gott det går. För vissa är det lite tuffare än andra, kanske på grund av sin uppväxt, sin genetiska disposition eller traumatiska händelser.

Det är nog inte alltid så viktigt varför vissa av oss hamnar där vi hamnar, utan det betydelsefulla är den allmänmänskliga viljan att få må så bra som möjligt. Det enda verkligt viktiga valet står mellan att ge upp och att kämpa, och trots alla mina möten har jag fortfarande inte träffat en människa som i grunden önskar att släppa taget om det lilla men lysande hopp som finns längst bort i den nattsvarta tunneln. Ja, jag har förändrats av alla dessa människor och av de kritvita väggar och tak som ramat in dem och mig. Och kanske är det, i alla fall ibland, erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan, möten som gjort mig mer trygg i vem jag är och hur jag vill betrakta människorna och omvärlden. När jag når den punkten att jag fullt ut kan förlika mig med min historia, är det kanske just dessa erfarenheter som kan lägga grunden för en stabil, tillåtande och trygg självkänsla.

Att vara förälder

Min lille femåring ramlade på asfalten igår och slog upp haka, kind och läpp. Hela han ser så medtagen och sliten ut, som att han har levt ett hårt liv trots sin låga ålder. När jag ser på honom värker det något fruktansvärt i magen, jag känner allt det han känner och lite till. Jag vill bara laga honom, trösta honom, göra allting bra igen.

När jag känner på det här sättet går mina tankar till mina föräldrar och allt de fått vara med om kring mig. De har fått bevittna och uppleva mina upprepade depressioner, mitt svåra självskadebeteende, mitt livsfarliga risktagande och olyckan som var millimeter från att kosta mig livet. Jag kan nog aldrig förstå de sår som jag gjort i dem, även om magvärken min sons skador ger mig kan ge en minimal hint. Jag hoppas att de vet att jag är dem evigt tacksam för att de har orkat stå vid sidan, stöttat mig allt de kan och alltid varit fullkomligt närvarande.

Nu ler min pojke lite med sin spruckna och svullna läpp, och jag anar ett uns hoppfullhet i hans ögon. Jag kommer aldrig någonsin att lämna honom. Ibland skrämmer det mig lite, men oftast fyller det mig bara med tacksamhet över att jag fått något så meningsfullt att bry mig om att allting annat bleknar i jämförelse. Om ett par timmar ska vi gå med honom till tandläkaren och till jourvårdcentralen. De kan laga små delar av hans skador med sina instrument. Det jag kan göra är att hålla om honom, nu och för alltid.

Grön Rehab, del II

Dag tre på Grön Rehab. 
Varit där i tre timmar för att därefter sovit i drygt två. Lång väg att gå, men nu finns det åtminstone en kompass att följa, och på köpet lär jag mig saker om viktiga ting som svalört, vinbärsbuskar, sparvar och groddar. Dessutom har jag idag provat Qui-gon, och då låtsats vara en trana i en halvtimme. Sedan flög jag hem med en imponerande vingbredd.
Om allt detta gör mig friskare återstår att se, men att det stärker min bildning inom natur och kinesiska rörelsemönster är ett som är säkert, likaså att jag får rutiner att fylla dagarna med. Mer info om den spännande utvecklingen kommer inom kort.

Sjukhuset, del II

År 2001. Jag minns.

Avdelningen innehöll tre gulvita sterila korridorer i formen av ett U. I mitten fanns ett TV-rum och i vardera änden fanns ett rökrum. Så fort mina tårar hade torkat reste jag mig från min stramt bäddade aluminiumsäng och gick till det ena av rökrummen. Det var tomt, och jag slog mig ner på en av bänkarna för att med ens låta mig fyllas av det döda molnet av tusen och åter tusen cigaretter. Jag tände en av mina röda Prince och såg ut genom fönstret. Det jag såg var världen, den värld som jag inte längre tillhörde, och jag slöt mina ögon. Ensamheten var kvävande men röken gav mig luften åter.

Jag försökte att fokusera på nuet, koncentrerade mig på att existera, och stannade slutligen i en stilla önskan om att aldrig någonsin ha blivit född. Det brände till på fingrarna av cigaretten som för länge sedan nått filtret. Jag tände ytterligare en. En man öppnade dörren, grymtade något och gick in. Han var nästan flintskallig, underläppen hängde livlöst ned och hans tjocka mage svällde över midjan. Han lyfte askkoppen och började målmedvetet samla fimpar som hade några bloss kvar. Han la upp dem på en omsorgsfullt utarbetad rad, och började avverka dem, en efter en. Våra blickar möttes halvvägs men vek sedan av åt varsitt håll. Vi var ännu inte redo att mötas.
Efter en kort stund lämnade jag honom och gick med tveksamma steg mot den säng jag blivit tilldelad. Ingen annan än läkaren hade ännu tilltalat mig, och min vilsenhet var ett ok över axlarna där jag oroligt gick förbi rum efter rum med ensamma människor. Mentalskötare passerade mig under tystnad. Ett skratt långt bortifrån. En frän doft av kaffe. En känsla av att vara bortglömd.

Tillbaka på rummet. Tankar på blod, smärta. Och återigen dessa eviga tårar.

Dagens dikt II

Genom

Jag har en svagblå hinna kring kroppen
en sliten väv som punkteras av ord
Om du kastar dig mot mig,
hela du i en mosande rörelse,
och vågar använda språket, svär fitta – kuk – jävlar i helvete -
går mina vävtrådar isär
och öppnar hål som aldrig lagas
Höj blicken och titta riktigt noga
så ser du delar av den livlösa hinnan stiga mot himlen
i samma takt som min nakna kropp sjunker till marken

Vad du än gör finns det ingenting att förlåta
Det finns inga hål som kunde undvikits
och inget hat som var meningslöst eller orimligt
Jag har förtjänat dig
då nu och alltid

Vinden flyger genom krossade fönster
och försöker suga bort krutresterna
Det som finns kvar

är den för evigt rullande tiden
och huden,
den vackra huden,
av människoärr och fläckar utan skydd.

Sjukhuset, del I

År 2001. Jag minns.

Buss 831 rörde sig  genom septemberskymningens råa rosaskimrande luft, medan jag på nytt kippade panikslaget efter andan. Jag hade nått den mentala vägens ände och var i akut behov av hjälp. Mitt självskadebeteende hade gått från små rispor till tjockare skärsår och ångesten fyllde min bröstkorg dagligen.
Jag såg ut genom fönstret där de vissna fälten passerades ett efter ett. Bussen förflyttade mig från huvudstaden till uppväxtstaden och rädslan bultade i mig. Det var första gången jag skulle möta den psykiatriska akutvården.
Bussen stannade. Jag klev ur och kände hur marken rörde sig under mina fötter. Min familj mötte upp, jag försökte le mot dem men ansiktet var förstelnat. Röken från den första cigaretten på två timmar uppfyllde hela mig, flöt ut i extremiteterna, ner i magen, ut genom öron, ögon, näsa och mun. Vi satte oss i bilen och ljudlöshetens täcke gick att ta på. Såren på mina armar bultade, berättade den sorgliga sagan om maktlöshet, och på ett underligt sätt kändes det skönt att någonting i alla fall kändes.
Mitt fall hade börjat redan i gymnasiet och hade nu, vid tjugoett års ålder, nått botten. Jag kände mig förlorad för alltid.
Vi kom fram till psykiatriakuten, och jag klev med försiktiga steg in genom dörrarna. Någon mötte oss, och jag berättade. Det tog inte lång tid för läkaren att fatta beslutet om inläggning och allting liknade en drömsk värld där någon viskade att detta var slutet.
”Kom, vi går nu”. Jag vaknade ur drömmen. Mina läppar formade orden; "Jag är livrädd".
Läkaren följde mig upp på avdelningen, där patienterna satt och grät stilla tårar, la patiens, eller varsamt åt kvällsfika. Jag hade aldrig upplevt en så kompakt tystnad. Någon höll lätt i min arm och förde mig in på ett rum där tre unga män satt eller låg i sina sängar. Den sterila doften av kraftfullt rengöringsmedel och handspritad hud fyllde rummet. En tom säng lyste mot mig. Kanske hälsade de andra på mig. Kanske la jag mig på plats på egen hand. Läkaren såg på mig med tröstande ögon. Hon visste vad som väntade mig.
Jag höll för mitt ansikte och lät tårarna välla fram i kalla floder. Sängens hårda madrass fångade upp min kropp. Jag var på plats.

Grön Rehab

Nyss hemkommen efter första dagen på det som kallas Grön rehab. Det känns som att jag varit ute och festat hela natten igår och jag vill bara lägga mig ner och bli ett med det slingrande täcket. Förmiddagen innehöll samtal, naturpromenad och en mindfulnessövning vid en bäck. Mindfulness känns både främmande och fullständigt livsfarligt. Att vara i nuet är detsamma som att behöva konfronteras med sina tankar och känslor. I vanliga fall håller jag dessa på bekvämt och benhårt avstånd genom att vara i ständig rörelse eller omge mig av konstant distraktion.
Jag håller mig på avstånd från mig själv.
”Hör vattnets väg. Porlandet. Föreställ dig hur vattnet ser ut bakom dina stängda ögonlock. Kasta bort tankarna som kommer och var bara här och nu.”
Att lära mig att inte tänka är som att lära en häst att inte gnägga. Det är förbannat svårt.
Dagarna kommer framöver att innehålla odling, hantverk, gruppsamtal och naturlära. Jag hoppas och tror att detta blir bra, trots att de andra deltagarna alla är kvinnor över femtio. Jag är en udda fågel, en svart schackpjäs som gått över till de vita. Jag är hur som helst glad över att få något att strukturera dagarna och veckorna efter. Det är livsfarligt att inte ha något att binda upp tiden kring - utan det finns bara en smet av frågetecken och stor leda.
Alla var vänliga mot mig, jag såg en häger och en ekorre, och just nu är det gott nog. Fram med de gröna fingrarna, naturens glasögon och känslan av att vara ett med de snart lummiga träden.

Grönt ljus. Åk.

Kommentarer

Kväll. Två barn och en fru i soffan. Fint.

Men det var inte det jag skulle skriva.
Jag har förstått att det är många som har försökt att kommentera inlägg men att det inte gått. Det verkar som att det problemet är löst nu, så skriv på bara!
God natt!

Min dotter, del II

När jag år 2015 blev inlagd inom psykiatrin för andra gången på ett år var det som att jag inte såg min fyra månader gamla dotter. Jag var så klart medveten om att hon existerade, att hon levde någonstans i periferin, men det var mer som ett spöke än som en människa.
Ibland kom familjen på besök på avdelningen. Min dotter låg i sin barnvagninsats eller satt i sin mammas knä. Jag ville inte hålla henne, för jag ville inte konfronteras med skammen att vara en fullkomligt oförmögen förälder.
När hon grät ville jag att hon skulle hålla tyst.
När hon var tvungen att byta blöja bad jag stilla böner att min fru skulle göra det istället för att be mig.
Även om mina känslor var trasiga så utgjorde mina barn det starkaste bandet till livet. Det fanns ett samvete i mig som inte tillät att lämna dem faderlösa, och min dotters ankomst hade gjort känslan av föräldraansvar ännu starkare. Men i och med det blev hon ett sorts skrämmande förbud för mig att överge allt som gjorde så fruktansvärt ont. Hon tvingade mig kvar i en tillvaro där sorgen låg som ett täcke över allt jag tog mig för. Vissa dagar klandrade jag henne för det och kände ilska mot henne.
Och jag skämdes något oerhört.

Tiden gick, och medicinerna började få viss effekt. Mina sega tankebanor blev sakta men säkert mer flexibla. Jag kunde se mina barn, och åtminstone tvinga fram leenden när jag mötte dem. Jag började betrakta det lilla knytet som en livs levande varelse som liknade mig och som var min. Vi började långsamt växa ihop.
Ännu mera tid förflöt. Jag kunde plötsligt, som genom ett trollslag, tänka och känna kärlek. Även om jag fortfarande hade sorgliga skåror i kroppen så såg jag min dotter som det mirakel hon var. Jag hade delvis klättrat upp ur depressionens hål, och väl uppe kunde jag möta små bitar av världen igen. Och där låg hon. Leende. Alldeles naken, helt i mina och min frus händer. Och trots min kolossala trötthet lyckades jag älska henne fullt ut. Jag var en förälder igen och även om det avkrävde mig ansvar så lämnade det mig också i den vackraste av världar.

Nu är hon ett och ett halvt år och ligger och sover i soffan framför mig., Jag lyssnar efter garantier på att hon faktiskt är här, och hennes andetag fyller mig. Livet har gett mig en chans att se den här underbara varelsen andas, äta, leka, växa.
Slutligen fick jag äran att bli hennes pappa på riktigt.

Vardag

Jag märker att bloggen mer och mer börjar likna en samling skönlitterära texter. Inget fel i det, men det är väl bäst att följa det traditionella bloggformatets regler lite också och fylla ut med mer vardagliga rapporter från ett ganska händelsefattigt liv.

Idag är jag hemma med min sjuka dotter som just nu ligger i vagnen och sover. Hon ser så fridfull ut, och jag önskar att jag kunde känna detsamma. Jag har ofta ingen ro till att varken vila, läsa eller syssla med hushållsaktiviteter. Stressen brottar ner mig och små saker, som att eftermiddagen både innehåller att vika tvätt och att vara med mitt barn, kan skapa ondskefulla stress- och tankespiraler som sänker mig och gör mig yr. Det är två år sedan nu som jag sjukskrevs för utmattningssyndrom och fortfarande har jag en hel del sviter av det.
Min terapeut brukar påminna mig om att jag trots den yrkesmässiga kraschen redan har lyckats i livet. Att jag har en fru, två barn en utbildning och ett hus - något som inte är alla förunnat. Och givetvis har han alldeles rätt. Men ändå sörjer jag ibland över att jag hamnade där jag gjorde, att något stort stod i vägen och ledde in mig på ovissa spår där återvändsgränder kan lura bakom vilket hörn som helst. Trots det måste jag vandra dem. Jag kan inte stanna i denna tysta och långsamma men på samma gång jäktande tillvaro som kallas sjukskrivning.
Min dotter gnyr i vagnen. Hon vänder sig, drar ett djupt andetag och liksom suckar med hela kroppen. Jag betraktar henne och låter henne vila för två.
På torsdag nästa vecka ska jag på intervju för något som heter Grön rehab, där trädgårdens läkande krafter är tänkta att göra underverk. Jag vet inte om jag får plats där, och jag vet heller inte om det passar mig. Däremot vet jag att det än så länge är en liten lysande prick av hopp i slutet av en av alla de stigar som fortfarande är livet.

Nu vaknar hon. Dags för mellanmål.

Dagens novell I

Vatten

”Vågar jag så vågar du” sa hon, och lyfte bestämt foten från trasmattan av döende öronmaneter. Framför henne slog vattnet våldsamt mot den steniga strandkanten. Natten hade precis gjort sitt intåg och stjärnornas glimmande kanter skänkte ett sorgset sken åt scenen. Han tvekade. Att simma i det iskalla vattnet borde vara förenat med livsfara.
”Din fege fan” sa hon och kastade en stor sten ut i vattnet ”Varför snackar du så mycket när du har så lite mod att du inte ens kan vinna mig för en natt?”. Hennes korta sommarklänning mottog höstens intåg med självklarhet, precis som resten av hennes resliga gestalt som sträckte sig upp mot den klara himlen. Hon saknade rädsla.
”Därför att jag vill ha dig levande. Och jag är rädd, okej. Vem sätter upp ett livsfarligt vad som ska avgöra om man ska dela natten eller inte? Du är ju helt vrickad.”
”Det är kärleken som är vrickad.” sa hon, innan hon slängde klänningen och underkläderna på de blöta stenarna. Hon började vada ut i det svarta som hon tyckte omslöt henne med värme precis som den mjuka kramen sluter sig om den som saknat kärlek. ”Vill du ha mig så följ mig. Ingenting annat är gott nog,”
Hans förälskelse gjorde valet så mycket svårare. ”Jag väntar inte på dig” sa han till sist med darrande röst och kastade en sista blick på henne där hon gick längre och längre ut. ”Hör du det, jag väntar inte på dig”.
Orden drunknade i stormen, och någonstans under Polstjärnan simmade hon mot det öppna havet. Några stormande timmar senare skulle hennes livlösa kropp göra öronmaneterna sällskap, medan han vakade i sin lägenhet, rädd för vad som kunde ha hänt, skräckslagen över sin brist på någon att älska.

Cecilia, del II

Historien om Madonna fortsätter…

Några dagar senare gled Cecilia runt i korridorerna som ett genomskinligt spöke. Hon var omöjlig att röra vid, känna lukten av eller höra stegen från. Hon verkade ha förlorat den sista lilla biten av sig själv, om någon sådan hade funnits.
En dag flöt hon omärkligt in i rökrummet där jag satt och rökte den fjärde cigaretten på den senaste halvtimmen. Hon tände en Prince, blåste ut röken genom näsan och andades lugnt, sedan snabbare och till sist häftigt.
Jag bad henne vara tyst. Jag hade ingen plats för ångest hos någon annan än mig själv.
Hon lugnade sig långsamt. Tog ett bloss. Väntade. Ett bloss till. Någonstans där bland röken och den dimma som var hon lyckades jag möta hennes urholkade blick. Hon var övergiven av alla, och jag greps av en aning medkänsla, som snabbt förbyttes till likgiltighet.

”Jag ska in på behandlingshem” sa hon plötsligt. ”I eftermiddag lämnar jag dig ensam”. Hon skakade i händerna, darrade på rösten. ”Och jag undrar om det är okej att du tar numret dit och kanske kan ringa någon dag. Och jag har ju numret till patienttelefonen. För jag… jag kommer att sakna dig.” 

Jag hade aldrig tidigare hört henne prata på ett sansat sätt, eller vara någon annan än Madonna. Jag hade aldrig hört henne visa sitt behov av kärlek. Där satt hon alldeles naken och behandlade mig som en vän.

Vi var tysta. Hon tog upp en lapp ur fickan där hon hade skrivit numret till behandlingshemmet. Hon sträckte den till mig, drog ett sista bloss på cigaretten och reste sig upp på skakande taniga ben.
Hon mumlade ett avsked. Jag såg på henne, försökte urskilja hennes kropp och svarade lycka till. 

Luften var tom.

Två dagar senare ringde hon på patienttelefonen. Jag svarade. Hon presenterade sig och frågade hur jag mådde.
Jag andades, lät tystnad sprida sig genom telefonledningen, och la efter några sekunder på luren. Ingenstans i mig fanns det plats för svävande, hjärtkrossade människor. Hon var övergiven av mig också och kanske dömd till evig ensamhet.
Mina steg rörde sig in på mitt rum där jag såg på den hopknycklade lappen i papperskorgen. Jag lade mig på sängen och slöt mina ögon. Aldrig mera skulle våra vägar korsas. Hon var alldeles själv i sin abstrakta verklighet och bultande ångest.
För mig var vi, och skulle aldrig bli, någonting annat än främlingar.

Ett ord

Älska. Ett vackert ord.

Dagens dikt I

Du väljer

I vår stora soffa sover du, armarna sträckta uppåt och benen lätt böjda.
Nappen rör sig in och ut, ut och in, och jag avundas din lugna puls.
Jag tvingas till ständig rörelse, och trägolvet sliter sprickor i mina fotsulor.
Alla dina saker, dina färger, skräpar på golvet och måste samlas upp.
Min blick på dig.
Din stillhet är öronbedövande, dina andetag är åska.
Att jag aldrig ska lämna dig, att vår beständighet är det enda valet, får mig att drömma tillbaka till dagar jag tilläts skapa själv.
Vem har gett dig rätten att låsa mig i den här tillvaron?
Jag. Jag gav dig rätten. Och på en sekund rutade du in det som är mitt i det som är ditt.
Ska jag älska det? Jag ska älska det.
Du böjer ned ena armen, kliar dig hårt på kinden.
Vi känner nog lika du och jag. Att livet kan sticka till ibland.
Låt oss vakna, vara, sova och vakna igen. Låt mig bli din följeslagare.
Du har valet jag saknar.
Om du öppnar ögonen nu bryts texten mitt itu. Åskan övergår i regn.
När solen sedan bryter igenom molnen och regnbågen lyfter, är vi redan någon annanstans, vid ett matbord, ett skötbord, en vagn.
Och alla mina ogörliga val är samlade i min själviska förhoppning
att du aldrig någonsin ska gå din egen väg.

Förväntansångest

Nu har jag lyckats lägga golv i ett rum, och det är inte utan att jag känner mig lite stolt. Det här golvläggandet föregicks av en stor mängd förväntansångest. När jag tänkte på det fick jag ett kraftigt tryck över bröstet, blev disträ och orolig. Jag upplever att förväntansångest är svårt att gradera enligt en skala om vad som är naturligt eller inte. Nästan alla människor lider av det vid vissa tillfällen och det är inte lätt att veta vad som är ”normalt”. Samma sak gäller vid andra laddade tillfällen. Ångest är ju något allmänmänskligt, en bit dynamit som är en naturlig del av livet och något man till viss del måste lära sig att acceptera och leva med. Ofta försöker människor hjälpa mig genom att påpeka just detta, att delar av min ångest är något normalt. Att alla exempelvis kan känna stor ängslan inför nya uppgifter. Att alla kan vara ångestfyllda av uppgiften att vara tvåbarnsförälder. Att alla kan vara rädda för nya sociala kontakter. Orden, normaliseringarna, är tänkta att hjälpa, och kanske gör de även det ibland.

Jag vet att det ibland även i små situationer kan kännas lockande och bekvämt att skylla min oro på min bitvis stora ångestproblematik. Att jag ”fuskar” genom att leva i känslan att jag, och bara jag, har alla dessa svårigheter. Men ändå är det så att de hjälpande orden att känslorna är normala ibland kan stjälpa mig, och kännas förminskande på ett sätt som gör ont. Jag kan hamna i en svår och nästan pinsam självömkan. Om alla klarar alla dessa situationer och kan stå ut i sin ängslan, varför kan just jag inte det då? Hur kan känslan av att vara tvåbarnsförälder ibland vara så omöjlig att bära att jag inte kan sova eller fungera? Hur kan ångesten inför en ny uppgift göra just mig så disträ att jag inte uppfattar vad som händer eller sägs omkring mig?

Vad är normalt och vad är på gränsen till sjukligt? Det finns såklart inget givet svar. Vi är alla olika, och skalan är inte svartvit. Men frågan om vad som är naturligt är oundviklig för mig. Mår jag bäst av att i första hand försöka leva i känslan att vara alldeles ”normal”, eller hjälper det mer att försöka förstå och acceptera att oron är orimlig och en del av min psykiatriska problematik?

Nu blev jag kanske rörig. Eller också är det den svåra frågan som är rörig av naturen.

Hur som helst; även den värsta förväntansångest kan bytas till ren och skär lycka när man lyckas med det man föresatt sig. Nu ligger golvet där och lyser av mitt stärkta självförtroende. Normalt eller inte, även denna gång har all min ångest visat sig fullkomligt onödig.

Min dotter, del I

Idag har jag för första gången gången börjat lägga ett golv. Vanligen undviker jag i stort sett alla praktiska aktiviteter på grund av bristande självförtroende, men denna gång fick bli ett undantag. Det skrämmer mig, men jag antar att rädsla är till för att övervinnas. Min ett- och ett halvt åriga dotter springer fram och tillbaka och runt runt på golvet. Hon lyfter och bankar med redskapen och härmar sin pappas smått vilsna ansträngningar.
Igår ramlade hon och slog sig vid ögonbrynet med ett smalt blodfyllt jack som resultat. Kanske blir det ett ärr av det, ett vitt streck som kommer att bli en del av historien om hennes barndom. Ärr är något jag har gott om, men även om de berättar om otäcka perioder, säger de också något om att tiden faktiskt läker sår.
Ibland undrar jag vilket avtryck mitt dåliga mående gjorde under min dotters första levnadsår. Lämnade det något ärr efter sig eller gick det henne obemärkt förbi? Flöt det kanske bara iväg i rask takt så som tidens flotte ofta gör hos de små?
Jag hoppas.

Hon blev till den första veckan efter att jag skrivits ut från sjukhuset 2014. Det var inte planerat, men ändå meningen att det skulle bli så. Hon fanns redan där och bara väntade på ett klartecken att få börja växa.
Magen blev större i takt med att våren gjorde sitt intåg. Hon fanns på bild; tio fingrar, tio tår och ett stort och grubblande huvud. Steg för steg växte hon, sparkade, slog och längtade ut till oss andra. Hon föddes i augusti, mitt i högsommarvärmen, mitt i ett dovt brus i mig som jag inte kunde sätta ord på. När hon äntligen kom ut till världen var en del av mig fullkomligt närvarande, men en annan del disträ och tyngd av tomhet.
Jag både fanns och var försvunnen.

Tiden rörde sig framåt och hon åt, sov och växte. Hon var vacker med sina djupa ögon som hon ärvt av sin mamma, och när hennes blick mötte min brukade jag känna den starkaste av lycka. Då och då, ofta helt utan förvarning, grumlades dock glädjen i sina kanter av en smygande gråskala. Det var någonting som var i rörelse, ett dåligt omen, en stundande storm. Jag började sjunka, först sakta, sedan snabbare, och den livboj som var min dotter var inte tillräcklig. Slutligen var jag fången i ännu en djup depression, och när hon fyllde fyra månader låg jag fastnaglad i en sjukhussäng på en psykiatrisk avdelning, stirrandes upp på ett smutsgult sprucket tak. I vårt lilla hus flöt hon samtidigt runt på våra lurviga mattor, på vårt smyckade skötbord eller i sin mammas mjuka knä.

Jag stängde mina ögon och försökte se henne framför mig.
Allt var svart.

Stängning

Grått dis ute, blicken rakt genom dataskärmen.

Förut läste jag av en slump en modebloggares tio bästa bloggtips. Tips två på hennes lista var "Blogga lagom mycket. Max tre-fyra inlägg om dagen."
Drar fingrarna över tangenterna men de förmår knappt att trycka ned bokstäverna. Energin att berätta saknas. Händerna kommer återigen dansa pardans över knapparna, men idag låter jag dem få lite välförtjänt vila.

Tre-fyra inlägg om dagen. Hmm...

Ångest

Jag vaknar med kraftig hjärtklappning.
Vissa dagar bestäms redan när jag öppnar ögonen, när jag reser mig upp från sängen, när jag tar morgonens första steg. Jag vet direkt att jag kommer att bära tyngden av kroppsliga panikreaktioner under stora delar av dagen.
Försöker fokusera på en sak i taget. Plocka in disken. Bädda sängarna. Laga frukost.
Händerna skakar. Svårt att andas.
En känsla av ensamhet.
Koncentration. Ett barn i taget. Kläder på. Filmjölk och flingor. Vi äter.

Jag vet inte alltid varför jag får ångest. Vissa gånger är det tydligt – något kan ha hänt, oftast kopplat till sociala situationer – och jag hamnar i en tankemalande ström av hårda ord riktade mot mig själv som sätter sig i hela kroppen. Andra gånger, som idag, finns den bara där. Ett svart moln som övermannar mig, strålar ut i armar och ben, väller ut genom hjärtats hårda trumslag.

Återigen i köket. Torka av den lilla runt munnen. Plocka undan. Fokusera, fokusera.
Jag klarar det. Borsta tänderna. Kläder på. Gå ut.
Den råa göteborgsluften kyler ned mig och jag får något annat att känna än det som morgonen haft med sig.
Jag lämnar barnen på förskolan, går hem, lägger mig på sängen.
Andas. In, ut. In, ut.
Jag somnar.

Väggen

Det är två år nu sedan jag gick in i väggen i mitt arbete som projektledare inom anhörigstöd. Tiden ramlar framåt i en rasande fart. Det är märkligt hur exakt uttrycket ”gå in i väggen” stämde för mig. Även om vägen dit hade gått genom vissa symptom (sömnsvårigheter, ångest, stress) kom själva väggen plötsligt. En dag stod den bara där på mitt kontor, fullkomligt ogenomtränglig. Jag försökte ringa ett samtal men klarade inte att slå numret. Jag försökte skriva en projektrapport men fingrarna nådde aldrig tangenterna.

Väggen var i vägen.

Jag hade velat bevisa för mig själv och alla andra att jag förmådde uppnå underverk. Jag överarbetade mina arbetsuppgifter, tog på mig alldeles för mycket, och mitt i allt detta kämpade jag till mitt yttersta för att vara en social och utomordentligt välmående arbetskamrat. Och jag fick mängder med beröm, och jag tror att mina arbetskamrater trivdes med mig. Men priset jag fick betala var motstånd av stål och depressioner av det tyngsta av mörker.
I arbetslivet idag ställs det stora krav på flexibilitet och förmåga att hantera höga förväntningar. Det är säkert några av huvudanledningarna till att de stressrelaterade sjukskrivningarna skjutit i höjden. I mitt fall var huvudskälet dock något annat.

Jag ville till varje pris vara ”vanlig”.

Jag skäms en del över detta idag, att jag ville skapa ett avstånd mellan mig och ”dom andra”, de sjuka, trasiga, ångestfyllda. Jag skäms över att jag, som arbetat hela mitt yrkesliv med människor med svårigheter, ville dela in oss i kategorier. Som att det handlar om något svartvitt där man antingen är ja eller nej, är kapabel eller uttjänt. Jag vet idag att det är nästintill omöjligt att må bra om man ser på världen och människorna på det sättet. Framförallt är det omöjligt att tycka om sig själv, eftersom idealet är ouppnåeligt.

Aldrig mer ska jag tillåta mig själv att vara någon jag inte är. Aldrig mer ska jag betrakta mig själv eller andra med svartvita glasögon. Jag ska tillbaka till yrkeslivet, men med en ödmjukhet mot mig själv och hur jag fungerar. För det måste bara gå att vara en mjuk, varm och tillåtande medarbetare mot både de andra och mot sig själv.

Cecilia, del I

Tankar som radas upp. Långtidssjukskriven och alltför mycket tid att låta huvudet snurra.

En av mina tidiga medpatienter dyker upp framför mina ögon. Cecilia hette hon, och vi var inlagda tillsammans i Norrköping hösten 2001, när jag var tjugoett år ung och fullkomligt ovetande om vad psykiatrisk problematik kan innebära. Cecilia hade rött stripigt hår, brännmärken efter cigaretter på halsen, söndriga läppar och slitna kläder. Jag förstod på henne att hon var runt trettio, men hennes slitna hy och tomma blick gjorde att hon såg åtminstone tio år äldre ut. Hennes röst sprack när hon pratade, så att hon istället för att forma ordentliga ord fick väsa fram stavelserna.
Vad som hade hänt Cecilia var oklart. Att hon hade någon form av missbruksbakgrund förstod jag, men varför hon hade förlorat kontakten med verkligheten visste jag inte. Cecilia trodde att hon, i rent bokstavlig mening, var artisten Madonna. En dag satt hon i rökrummet och sjöng ”Like a virgin”, och berättade sedan om alla sina fans, sina utvik och sitt glamourösa leverne. Jag satt bredvid henne med en halvrökt cigarett, lyssnade vettskrämd och förstod ingenting. Hon var alldeles död i blicken. Efter en stunds tystnad visade hon mig brösten och frågade om jag ville ta på dem. Jag tackade nej, reste mig och skulle gå, när hon såg stint in i mina ögon och spottade mig rakt i ansiktet. Jag vände bort blicken och skyndade därifrån. Kvar satt hon, i en annan värld, i en fantasi där livet var värt att leva.

Dagen efter, när vi andra satt och åt lunch, hörde jag hur Cecilia rev sitt rum och kastade alla saker runtomkring sig. Hon skrek när två mentalskötare kom in och brottade ner henne, och jag såg hur hon släpades bort genom korridoren in i det låsta tysta rummet där ingen visste vad som fanns. På golvet syntes små blodspår, kanske från hennes fräkniga näsa eller spruckna mun.
Alla fortsatte att äta. Även våld och skrik kan bli ens vardag.
Tiden gick och jag tillbringade dagarna i rökrummet, med hopp om att hela världen skulle ändras, att all min trasighet genom ett trollslag skulle bli hel. Jag hade haft ångest sedan gymnasiet, men en separation några månader tidigare hade gjort att livet slutligen rämnade.
Jag hade börjat hata mig själv. Jag hade börjat skada mig själv allvarligt.

Cecilia syntes inte till på flera dagar. Avdelningen var lugn utan henne, alldeles knäpptyst. Sedan en morgon så satt hon plötsligt där i rökrummet igen. Hon såg fruktansvärt ledsen ut. Jag frågade hur hon mådde. Hon väste att hon mådde bra.
Sedan grät hon. Hela hon sprack och gick sönder, rann ut på golvet i ett hav av tårar. Jag lade min ärrade hand på hennes axel, kramade hennes hud försiktigt och sa att det kommer att gå över. Efter en stund såg hon på mig, log lätt med sina rödmålade nariga läppar, och började nynna ”Material girl”.
Det fanns ingenting av henne kvar. Det fanns inget sätt för mig att rädda henne.

Rädsla

Hjärnstillestånd. Hur vet vad man ska skriva? Jag frågade min vän som sa "Skriv om dig själv". Jag svarade "Om man inte vet vem man är då?". Hon funderade en stund. Sedan sa hon "Då skriver du tills du har fått reda på det".
Så får det bli.
Jag tänker tillbaka.
För ett år sedan hade jag fått utökade permissioner från den psykiatriska slutenvårdsavdelning som jag var inlagd på efter ännu en depression. Jag hade fått lov att lämna sjukhusområdet och besöka min familj hemma i mitt eget hus.
Jag var livrädd.
Sex veckor hade jag varit inlagd, med ett kort avbrott i mitten där utskrivningen kom alldeles för tidigt. Att vara inlagd kan rädda liv. Det kan också skapa en vansinnig rädsla för omvärlden. Hospitalisering. Det är märkligt egentligen, att en så sjuk plats med så många trasiga människor kan bli ett skydd som man knappt vågar eller ens vill lämna. Otryggheten i sig kan utgöra en märklig form av trygghet om det är den som är vardag.
Vi är utan tvekan vanemänniskor.
Jag har haft problem med ångest i hela mitt vuxna liv. På vissa sätt kan man likna ångesttillstånd med just hospitalisering. Ångest kan innebära en oerhörd smärta och vilsenhet, men trots det kan det  krävas mod för att försöka släppa den och möta världen för friska ögon och lugn andning. Varför?
För att ångest, precis som en slutenvårdsavdelning,  kan skapa ett avstånd till världen och ge en legitim anledning att slippa ta sig an alla tunga krav som är på riktigt.
Hur som helst; permissionerna gick långsamt bättre. Min fru och mina två barn, fyra år respektive fem månader gamla, hade längtat efter mig, och jag efter dem. Vi fikade. Vi pratade om livet. Jag lekte med min son och försökte fokusera all min energi på det även om jag slogs mot mörka tankar mest hela tiden. Jag hade lång väg kvar till ett gott mående, men ändå var jag i bättre skick än för sex veckor sedan. Medicinerna hade utan tvekan hjälpt till att skapa något friskare tankemönster.
Långsamt, ohyggligt långsamt, kunde jag och familjen, de som var det riktiga livet, mötas mer och mer och närmare och närmare. Utskrivningen från sjukhuset närmade sig. Jag skulle ta steget ut.

Återigen skakade jag i hela kroppen.

Min nya kärlek

Så har man då slutligen blivit med blogg. Slagit armarna om ett digitalt medium där gränsen mellan det personliga och privata är obefintlig. Och vid sidan av det har jag startat en facebookgrupp, börjat publicera kortnoveller på sociala medier och inlett skisserna på något som kan likna en roman.

Man skulle kunna tro att jag upplever en tidigarelagd existentiell fyrtioårskris och därför famlar i det digitala mörkret efter ettor och nollor att haka fast mitt egocentriska jag vid. Man skulle också kunna tänka att jag äntligen har hittat olika forum där jag får lov att vara den jag är, alldeles naken utan skottsäker väst eller ansiktsmålning.

Kanske ligger sanningen någonstans mitt emellan.

Hur som helst - en blogg får handla om precis vad som helst, så mycket har jag förstått. Högt och lågt, smått och stort, viktigt och oviktigt. Min tanke är i första hand att skriva om psykisk ohälsa. Jag har gott om rutin av att leva med psykiatriska svårigheter, och hade patienterfarenhet varit något att skriva i sitt CV skulle jag ha ett försprång gentemot de flesta. Men nu är det ju inte så det funkar… Vi måste våga prata om något så vanligt som psykisk sjukdom, och kanske kan en sådan här blogg utgöra ett mikroskopiskt bidrag till en större öppenhet och en minskad stigmatisering .
Bitvis har jag, precis som många andra, gömt mitt dåliga mående under lager på lager av skyddshud, inte minst när det kommer till yrkeslivet. Där innanför har smärta och vilsenhet bubblat, endast för mig själv att märka och försöka förstå. Jag har dock haft turen att åtminstone kunna vara öppen med hur jag mår tillsammans med vissa vänner, hos min familj och vid mina otaliga terapeuttimmar. Vissa hittar aldrig ett forum där de får dela det som pulserar inombords, och då riskerar man att explodera i nästintill bokstavlig mening.
Allt fler människor mår dåligt. Psykisk ohälsa angår oss alla.

Vill här passa på att länka till projektet Hjärnkolls webbplats som med sina ambassadörer bidrar till att synliggöra den psykiska ohälsan i samhället.
http://www.nsph.se/hjarnkoll/

Så, hur ska jag nu skriva om detta? För att använda krigstermer skulle jag säga att jag tänker mig en rapport inifrån ett slagfält, varvat med krigshistoria och vissa tankar om framtida strider. Det vill säga – nakenhet. Jag har provat att försöka vara stark för alla och alltid, och det gick inte. Så därför tänker jag nu prova en ny väg, att våga blotta hela mig och att lägga mina inre hemligheter i nätets och läsarnas händer.
Modigt kanske någon säger, idiotiskt någon annan.
Jag ska försöka att inte lyssna.
Vid sidan av att detta kommer jag nog använda bloggen till att fundera lite allmänt kring stort och smått, på ett sånt där sätt som det är lätt att bli avskydd för -  vem  tror han att han är liksom!?...
Det kanske vore på sin plats att så här inledningsvis berätta något om mig själv. Korta fraser: Jag är tvåbarnspappa och äkta make. Jag är barn, barnbarn, bror och vän. Jag är en social socialistisk socialarbetare. Jag är göteborgare med själen i Norrköping. Jag är fotbollssupporter och musikfantast. Jag älskar surkål och avskyr fördomsfullhet. Vad finns det mer att säga? Jag är en i raden av alla livs levande homo sapiens som försöker begripa hur allting egentligen hänger ihop.

Så, nu kör vi.