Ärrade minnen

Jag sitter och njuter i den efterlängtade majsolens strålande sken. Runtomkring mig hörs en kakafoni av fågelkvitter som tillsammans med trafikens brus bildar en helhet av stad och natur. Jag känner efter, studerar min omgivning och håller mjukt om min kappekopp. Min blick fastnar på ett ärr mellan två fingrar, resultatet av när jag som tioåring sprang rakt igenom en glasdörr under en semester i Kungälv. Jag har skadat mig många gånger, men om det är jag knappast ensam. Vi har alla ärr som berättar vad vi varit med om. Vanligtvis har de med sorger och smärta att göra, men kanske kan de ibland även hjälpa oss att minnas lyckliga episoder av våra liv. Vissa ärr är osynliga, ligger och skrapar innanför huden och förmedlar något i det dolda. Andra ärr är synliga, nästan lysande, som skrikande streck av ljus i en kolsvart natt. Det är där jag ibland befinner mig, mitt bland streck och skador, sökandes efter vägar innehållande kraft och vilja istället för skam och otäcka minnen.

Jag tänker på min kropp från huvudet ner mot fötterna.Mitt ärrade ögonbryn berättar om smärtan den gång jag som ettåring föll i farmor och farfars stentrappa, men är också ett lysande minne av julfiranden och sommarmiddagar i deras vackra och lantliga hus.
Mitt hopsydda knä skänker minnen av när jag som sjuåring gick på simskola och fastnade i en trasig kakelplatta. Samtidigt får det mig att komma ihåg dagar av lycka på badhuset, en plats där det gick att leka tills energin var tömd och det enda som återstod var en matt men vilsam kropp.
De hundratals strecken på mina armar vittnar om en tid då allt var tillåtet för att överleva. De säger något om desperation, tvång och självförakt, men också om hur det enda sansade jag hade kvar var kontrollen över mina ärr och skador.
Mina många brännskador och hudtransplantationer säger allt om hur förgängligt livet är, men också om hur det mot alla odds går att komma tillbaka oavsett sorger, skador och krossade drömmar.
Slutligen säger de två prickarna på mitt bröst, resultatet av en livsuppehållande central venkateter, att livet pågår oavsett om du är vaken eller inte. Prickarna skrämmer mig, skickar mig ofta tillbaka till den känslomässiga bergochdalbanan under en lång tid på sjukhus, men skänker också det kärleksfulla minnet av hur mitt liv bevarades av fantastiska människor som väntade tålmodigt tills den dag då jag äntligen fick vakna.

Solens strålar slår mot kaffekoppens porslin, och bildar strimmor av skimrande ljus, fjärran från sår och sorger. Jag bär numera oftast mina ärr med rak rygg och med en stadig blick mot framtiden, och önskar innerligt detsamma till mina medmänniskor, vare sig deras märken är synliga för omvärlden eller inte.