Hej igen ångest

En vecka fylld av kaos, sorg och vilsenhet. Du är tillbaka igen, du som trycker i bröstet, accelererar andningen och får mina fingrar att skaka. Livet har varit ljust de lugna veckorna då du varit bortblåst, men mörknar igen, blir ett svart hål fyllt med lera.

Ångest är ditt namn, och du står för allting som jag avskyr. Du får mig att bli så disträ att allas ord studsar mot en överfylld hjärna och försvinner ut i den tomma luften. Du får mig att vara rädd för att bli inlagd på sjukhus, rädd för att slå sönder väggarna, rädd för att koka över. 

Rädd för att dö.

Tankarna snurrar och du byggs på hela tiden. Jag är stressad över allt som måste göras. Jag är utmattad, utslagen, utanför det friska. Jag undrar vad andra tänker om mig, överanalyserar varje ord som sägs, tänker irrationellt och självkritiskt.
Utan dig är jag som vem som helst. Jag sjunger, pratar, lever. Sedan kommer du på besök och gör dig hemmastadd bland blodkärl, ben och hud. Hur vågade du gifta dig med mig utan att ens fråga? Ett hårdhänt tvångsäktenskap i en inre värld där ohälsa regerar.

Jag önskar att så att jag slapp dig, att du lät mig vara ifred. Samtidigt vet jag att jag är långtifrån ensam. Du attackerar människor till höger och vänster som att du vore både kung och president på en och samma gång.
Låt oss vara ifred, snälla!

Nu känner jag hur du kämpar i mitt bröst för att snärpa sönder det som en knuten soppåse. Jag försöker att andas lugnt och låta din kamp vara förgäves. Jag tappar fokus, hyperventilerar, förlorar.
”Hälsa på ångesten” säger min terapeut. ”Låt den vara där bara, som en gammal vän som du inte ger någon näring eller utrymme alls utan som bara svävar runt dig utan att kunna komma in”.
”Hej.” säger jag. Du svarar inte, lyssnar inte, kryper in under skinnet och börjar pulsera. ”Hej!” försöker jag igen. Du är bara tyst och svarar med ett kaosartat kroppsspråk.

Ibland försvinner du i perioder och lämnar mig ifred. Om det denna gång är i morgon, om en vecka eller en månad vet jag inte, men du ger mig alltid en paus vartefter. Sedan ligger du där bakom hörnet och väntar på rätt tillfälle att åter göra entré.
En dag kommer jag att vinna över dig. Jag bygger min rustning lite starkare för var dag. När du till slut bara förmår att studsa mot min kropp kommer jag hälsa på dig igen. ”Hej, minns du mig? Det var i mig du bosatte dig med jämna mellanrum. Du har ingen plats längre. Ta ditt kaos och virrvarr och tyna bort i den klara luften.”
Det är jag som en dag till slut kommer att stå med rak rygg och vara din överman.
Tills den dagen får vi samsas om den sargade kroppen och utkämpa slag efter slag.

”Hejdå ångest. Tyvärr ses vi nog snart igen.”