På väg framåt

Nyss hemkommen från ett rehabiliteringsmöte med en representant från grön rehab, min chef och en person från HR-avdelningen. Vi pratade om framtiden, och beslutade att jag från och med nästa vecka ska börja arbetsträna en förmiddag i veckan vid sidan av mina dagar på grön rehab . Min mage känns som en klump när jag tänker på det, utmattningen blir synlig igen i en hemsk trötthet och mina fingrar darrar till för att meddela att den paralyserande ångesten ligger och lurar bakom hörnet. Samtidigt fylls jag av ett försiktigt hopp- som en mörk tavla där ljuset kikar fram i ena hörnet och kastar sina tveksamma men halvskarpa strålar in mot tavlans mittpunkt. Livet fortsätter framåt, sedan kanske bakåt en liten tid, för att åter vända i en rörelse vidare. Jag är på väg nu, efter tre års frånvaro från arbetslivet. Ändå har det inte varit stillastående år, utan snarare år av tätt sammanslingrande och livsomvälvande händelser.

Under de här tre åren har jag fått en dotter, en underbar liten varelse med ljusa lockar och stora klarblå ögon. En nyfiken vinglande godbit som precis har börjat prata på allvar.

Under de här tre åren har min son växt från en två år gammal bebis till ett fem år gammalt barn med intressen, kompisar och en egen fast förankrad vilja. Ett under av klokhet och av sprudlande nyfikenhet på livet.

Under de här tre åren har vi hunnit smycka och ta hand om vårt hus och vår trädgård som var alldeles övergivna när vi först kom dit. Vi har satt vår prägel på dem och berättat att här kommer vi fortsätta att bo och leva våra liv.

Under de här tre åren har jag gjort en resa från en total oförmåga att hantera stress och krav till att vara en mer och mer fungerande make och pappa som försiktigt närmar sig arbetslivet. Jag har äntligen vaknat igen ur den sega dvala som varit min sjukdom.

Slutligen; under de här tre åren har jag lärt mig mer om mig själv och om livet än under någon annan period i mitt liv.

Min poäng är inte att åren mest har varit ljusa, men att vi utvecklas och förändras även i tunga tider där det känns som att tiden står stilla. Livet är alltid - precis alltid - i rörelse. Jag har gått igenom två kolsvarta depressioner, svävat mellan liv och död, begravt mig själv i skuld och oro, men trots det hela tiden transporterats framåt i det som är livet. Delar av de onda sakerna finns kvar, men mycket är nu ersatt av en nervös nyfikenhet på vad som ska komma. Jag rör mig, in i det okända, nya, otäcka och spännande, där jag numera är en aktiv deltagare.

Det är inte utan att jag känner mig lite stolt.

Hej igen ångest

En vecka fylld av kaos, sorg och vilsenhet. Du är tillbaka igen, du som trycker i bröstet, accelererar andningen och får mina fingrar att skaka. Livet har varit ljust de lugna veckorna då du varit bortblåst, men mörknar igen, blir ett svart hål fyllt med lera.

Ångest är ditt namn, och du står för allting som jag avskyr. Du får mig att bli så disträ att allas ord studsar mot en överfylld hjärna och försvinner ut i den tomma luften. Du får mig att vara rädd för att bli inlagd på sjukhus, rädd för att slå sönder väggarna, rädd för att koka över. 

Rädd för att dö.

Tankarna snurrar och du byggs på hela tiden. Jag är stressad över allt som måste göras. Jag är utmattad, utslagen, utanför det friska. Jag undrar vad andra tänker om mig, överanalyserar varje ord som sägs, tänker irrationellt och självkritiskt.
Utan dig är jag som vem som helst. Jag sjunger, pratar, lever. Sedan kommer du på besök och gör dig hemmastadd bland blodkärl, ben och hud. Hur vågade du gifta dig med mig utan att ens fråga? Ett hårdhänt tvångsäktenskap i en inre värld där ohälsa regerar.

Jag önskar att så att jag slapp dig, att du lät mig vara ifred. Samtidigt vet jag att jag är långtifrån ensam. Du attackerar människor till höger och vänster som att du vore både kung och president på en och samma gång.
Låt oss vara ifred, snälla!

Nu känner jag hur du kämpar i mitt bröst för att snärpa sönder det som en knuten soppåse. Jag försöker att andas lugnt och låta din kamp vara förgäves. Jag tappar fokus, hyperventilerar, förlorar.
”Hälsa på ångesten” säger min terapeut. ”Låt den vara där bara, som en gammal vän som du inte ger någon näring eller utrymme alls utan som bara svävar runt dig utan att kunna komma in”.
”Hej.” säger jag. Du svarar inte, lyssnar inte, kryper in under skinnet och börjar pulsera. ”Hej!” försöker jag igen. Du är bara tyst och svarar med ett kaosartat kroppsspråk.

Ibland försvinner du i perioder och lämnar mig ifred. Om det denna gång är i morgon, om en vecka eller en månad vet jag inte, men du ger mig alltid en paus vartefter. Sedan ligger du där bakom hörnet och väntar på rätt tillfälle att åter göra entré.
En dag kommer jag att vinna över dig. Jag bygger min rustning lite starkare för var dag. När du till slut bara förmår att studsa mot min kropp kommer jag hälsa på dig igen. ”Hej, minns du mig? Det var i mig du bosatte dig med jämna mellanrum. Du har ingen plats längre. Ta ditt kaos och virrvarr och tyna bort i den klara luften.”
Det är jag som en dag till slut kommer att stå med rak rygg och vara din överman.
Tills den dagen får vi samsas om den sargade kroppen och utkämpa slag efter slag.

”Hejdå ångest. Tyvärr ses vi nog snart igen.”

Ärrade minnen

Jag sitter och njuter i den efterlängtade majsolens strålande sken. Runtomkring mig hörs en kakafoni av fågelkvitter som tillsammans med trafikens brus bildar en helhet av stad och natur. Jag känner efter, studerar min omgivning och håller mjukt om min kappekopp. Min blick fastnar på ett ärr mellan två fingrar, resultatet av när jag som tioåring sprang rakt igenom en glasdörr under en semester i Kungälv. Jag har skadat mig många gånger, men om det är jag knappast ensam. Vi har alla ärr som berättar vad vi varit med om. Vanligtvis har de med sorger och smärta att göra, men kanske kan de ibland även hjälpa oss att minnas lyckliga episoder av våra liv. Vissa ärr är osynliga, ligger och skrapar innanför huden och förmedlar något i det dolda. Andra ärr är synliga, nästan lysande, som skrikande streck av ljus i en kolsvart natt. Det är där jag ibland befinner mig, mitt bland streck och skador, sökandes efter vägar innehållande kraft och vilja istället för skam och otäcka minnen.

Jag tänker på min kropp från huvudet ner mot fötterna.Mitt ärrade ögonbryn berättar om smärtan den gång jag som ettåring föll i farmor och farfars stentrappa, men är också ett lysande minne av julfiranden och sommarmiddagar i deras vackra och lantliga hus.
Mitt hopsydda knä skänker minnen av när jag som sjuåring gick på simskola och fastnade i en trasig kakelplatta. Samtidigt får det mig att komma ihåg dagar av lycka på badhuset, en plats där det gick att leka tills energin var tömd och det enda som återstod var en matt men vilsam kropp.
De hundratals strecken på mina armar vittnar om en tid då allt var tillåtet för att överleva. De säger något om desperation, tvång och självförakt, men också om hur det enda sansade jag hade kvar var kontrollen över mina ärr och skador.
Mina många brännskador och hudtransplantationer säger allt om hur förgängligt livet är, men också om hur det mot alla odds går att komma tillbaka oavsett sorger, skador och krossade drömmar.
Slutligen säger de två prickarna på mitt bröst, resultatet av en livsuppehållande central venkateter, att livet pågår oavsett om du är vaken eller inte. Prickarna skrämmer mig, skickar mig ofta tillbaka till den känslomässiga bergochdalbanan under en lång tid på sjukhus, men skänker också det kärleksfulla minnet av hur mitt liv bevarades av fantastiska människor som väntade tålmodigt tills den dag då jag äntligen fick vakna.

Solens strålar slår mot kaffekoppens porslin, och bildar strimmor av skimrande ljus, fjärran från sår och sorger. Jag bär numera oftast mina ärr med rak rygg och med en stadig blick mot framtiden, och önskar innerligt detsamma till mina medmänniskor, vare sig deras märken är synliga för omvärlden eller inte.