Nyss hemkommen från ett rehabiliteringsmöte med en representant från grön rehab, min chef och en person från HR-avdelningen. Vi pratade om framtiden, och beslutade att jag från och med nästa vecka ska börja arbetsträna en förmiddag i veckan vid sidan av mina dagar på grön rehab . Min mage känns som en klump när jag tänker på det, utmattningen blir synlig igen i en hemsk trötthet och mina fingrar darrar till för att meddela att den paralyserande ångesten ligger och lurar bakom hörnet. Samtidigt fylls jag av ett försiktigt hopp- som en mörk tavla där ljuset kikar fram i ena hörnet och kastar sina tveksamma men halvskarpa strålar in mot tavlans mittpunkt. Livet fortsätter framåt, sedan kanske bakåt en liten tid, för att åter vända i en rörelse vidare. Jag är på väg nu, efter tre års frånvaro från arbetslivet. Ändå har det inte varit stillastående år, utan snarare år av tätt sammanslingrande och livsomvälvande händelser.
Under de här tre åren har jag fått en dotter, en underbar liten varelse med ljusa lockar och stora klarblå ögon. En nyfiken vinglande godbit som precis har börjat prata på allvar.
Under de här tre åren har min son växt från en två år gammal bebis till ett fem år gammalt barn med intressen, kompisar och en egen fast förankrad vilja. Ett under av klokhet och av sprudlande nyfikenhet på livet.
Under de här tre åren har vi hunnit smycka och ta hand om vårt hus och vår trädgård som var alldeles övergivna när vi först kom dit. Vi har satt vår prägel på dem och berättat att här kommer vi fortsätta att bo och leva våra liv.
Under de här tre åren har jag gjort en resa från en total oförmåga att hantera stress och krav till att vara en mer och mer fungerande make och pappa som försiktigt närmar sig arbetslivet. Jag har äntligen vaknat igen ur den sega dvala som varit min sjukdom.
Slutligen; under de här tre åren har jag lärt mig mer om mig själv och om livet än under någon annan period i mitt liv.
Min poäng är inte att åren mest har varit ljusa, men att vi utvecklas och förändras även i tunga tider där det känns som att tiden står stilla. Livet är alltid - precis alltid - i rörelse. Jag har gått igenom två kolsvarta depressioner, svävat mellan liv och död, begravt mig själv i skuld och oro, men trots det hela tiden transporterats framåt i det som är livet. Delar av de onda sakerna finns kvar, men mycket är nu ersatt av en nervös nyfikenhet på vad som ska komma. Jag rör mig, in i det okända, nya, otäcka och spännande, där jag numera är en aktiv deltagare.
Det är inte utan att jag känner mig lite stolt.
Under de här tre åren har jag gjort en resa från en total oförmåga att hantera stress och krav till att vara en mer och mer fungerande make och pappa som försiktigt närmar sig arbetslivet. Jag har äntligen vaknat igen ur den sega dvala som varit min sjukdom.
Slutligen; under de här tre åren har jag lärt mig mer om mig själv och om livet än under någon annan period i mitt liv.
Min poäng är inte att åren mest har varit ljusa, men att vi utvecklas och förändras även i tunga tider där det känns som att tiden står stilla. Livet är alltid - precis alltid - i rörelse. Jag har gått igenom två kolsvarta depressioner, svävat mellan liv och död, begravt mig själv i skuld och oro, men trots det hela tiden transporterats framåt i det som är livet. Delar av de onda sakerna finns kvar, men mycket är nu ersatt av en nervös nyfikenhet på vad som ska komma. Jag rör mig, in i det okända, nya, otäcka och spännande, där jag numera är en aktiv deltagare.
Det är inte utan att jag känner mig lite stolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar