När jag var yngre led jag av ett intensivt och allvarligt självskadebeteende. Det började med små rispor men accelererade snabbt till djupa sår. Jag upplevde att jag var maktlös inför min ångest och ville flytta smärtan någonstans, transportera hatet jag kände för mig själv till något som syntes och kändes.
Lite om vad självskadebeteende är;
Antalet personer som skadar sig själva har växt, framförallt i gruppen 16–24 år. Det kan finnas många olika anledningar till att man skadar sig själv, och ingen person är den andra lik. Gemensamt för de flesta är dock att självkänslan och upplevelsen av ens eget värde är lågt. Ofta upplever personen ensamhet, kraftig ångest och depressiva känslor. Skadandet blir ett sätt att försöka ta kontroll över sitt mående. När allting annat i livet känns vilset kan självskadandet ge personen något konkret att hålla fast i. Likaså lindrar skadandet av den egna kroppen ångest tillfälligt, i likhet med till exempel alkohol. Endorfiner frigörs i kroppen och man kan uppleva ett lugn som inte går att finna någon annanstans. Det är bland annat detta som skapar beroendet, och gör att livet mer och mer uppfylls och styrs av självskadandet. Tillfredsställelsen ersätts dock snabbt av ökad ångest, som kräver nya skador - mera mera mera.
Jag upplevde att jag var tvungen att skada mig själv hårdare och hårdare, svårare och svårare. Jag ville inte dö, jag visste bara inte hur man gjorde för att leva, och självskadandet – rakbladen, knivarna, glasen – blev den enda kompassen. Var jag än befann mig, om det så var inom psykiatrin, hemma eller på stan, så fann jag sätt att skada mig själv på.
En spridd bild av självskadebeteende är att det är ett sätt att få uppmärksamhet. Visst kan det vara så, men varför ska det i så fall användas för att skuldbelägga personen? När alla andra vägar upplevs uttömda för att människor runt en ska se, förstå och agera, kanske de fysiska såren blir det enda sättet att berätta om sitt inre. Det blir ett sätt att säga att man nått vägs ände och att man behöver någon eller något som kan rädda en från sig själv.
Det finns lika många vägar till att sluta med självskadande som det finns anledningar till att skada sig. För mig bröts beroendet när jag blev inlagd på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning, där inga ägodelar var tillåtna. Abstinensen var stor till en början men avtog relativt snabbt. Jag förstod att jag kunde existera även utan straffandet av min kropp. Det går att räkna på tio fingrar de gånger jag skurit mig själv efter denna period i mitt liv. Så fungerar det inte för alla, men det gjorde det för mig. Ändå kan jag i perioder av dåligt mående fortfarande uppleva att det suger i huden, att den längtar efter att bli tillfredsställd av något som förstör den, som ger blödande sår, och som konkretiserar allt det abstrakta och skrämmande som cirkulerar i huvudet. Jag tror att jag kommer att uppleva detta under resten av mitt liv, men är fullständigt säker på att jag aldrig kommer att skada mig själv igen. Jag vann matchen, och är nu helt fri. Tyvärr följde i mitt fall istället många år av livsfarligt riskbeteende, men det är en helt annan historia.
Vi måste våga prata om självskador, och vi måste ha modet att möta det när vi ser det. Om du stöter på en människa som skurit sig, bränt sig eller på andra sätt skadat sig själv, våga fråga! Våga lita på att självskadan, utöver att straffa sig själv eller lindra ett beroende, också är ett sätt att kommunicera på. Att personen vill ha en axel att luta sig mot, någon att hålla i handen, och om inte annat i alla fall en röst som viskar att det onda en dag kommer att gå över.
