Att vara förälder

Min lille femåring ramlade på asfalten igår och slog upp haka, kind och läpp. Hela han ser så medtagen och sliten ut, som att han har levt ett hårt liv trots sin låga ålder. När jag ser på honom värker det något fruktansvärt i magen, jag känner allt det han känner och lite till. Jag vill bara laga honom, trösta honom, göra allting bra igen.

När jag känner på det här sättet går mina tankar till mina föräldrar och allt de fått vara med om kring mig. De har fått bevittna och uppleva mina upprepade depressioner, mitt svåra självskadebeteende, mitt livsfarliga risktagande och olyckan som var millimeter från att kosta mig livet. Jag kan nog aldrig förstå de sår som jag gjort i dem, även om magvärken min sons skador ger mig kan ge en minimal hint. Jag hoppas att de vet att jag är dem evigt tacksam för att de har orkat stå vid sidan, stöttat mig allt de kan och alltid varit fullkomligt närvarande.

Nu ler min pojke lite med sin spruckna och svullna läpp, och jag anar ett uns hoppfullhet i hans ögon. Jag kommer aldrig någonsin att lämna honom. Ibland skrämmer det mig lite, men oftast fyller det mig bara med tacksamhet över att jag fått något så meningsfullt att bry mig om att allting annat bleknar i jämförelse. Om ett par timmar ska vi gå med honom till tandläkaren och till jourvårdcentralen. De kan laga små delar av hans skador med sina instrument. Det jag kan göra är att hålla om honom, nu och för alltid.