Grön Rehab, del III

Åter på grön rehab, på dagens schema en lång naturpromenad. Vi stannar efter någon kilometer och blir tillsagda att skrika ett vårskrik, att öppna våra lungor och låta luften fyllas av vokaler. Någon räknar; ett, två, tre – skrik! Alla i kör; AAAAHEEEEIIIIIAAAAAH!!! Det är en märklig syn att se en rad medelålders kvinnor skrika rakt ut, och det är en minst sagt konstig känsla att befinna sig mitt ibland dem och göra likadant. Skriket, som antagligen ska kännas skönt, fastnar i min hals och blir en kvävande gröt.

När jag var yngre och led av mycket svår ångest prövade jag ett par gånger skrikandet som metod för att stilla allt det onda. Jag gick ut långt i skogen, ställde mig på en hög punkt, knöt mina nävar och lät mina av rök nedsotade lungor väsa ut ett vrål som skulle tömma hela kroppen. Skrikandet raderade mina minnen, mitt nu och min framtid – men den svällande ångesten lät sig inte röras utan satt kvar, i bröstet, i extremiteterna, i huvudet. Mitt tomma vrål hjälpte mig inte, jag var fortfarande uppfylld av min ständigt skoningslösa ovän.

Att skrika är nog helt enkelt inte min melodi, varken då eller nu. Jag väljer att viska istället. Tyst, riktigt försiktigt, skickar jag fram mina ord; ”Kom då, du isande oro. Försök besegra mig om du kan. Aldrig att du vinner över mig igen.” Jag känner efter. Pulsen är lugn, kroppen avslappnad. Sekunder blir till minuter. Plötsligt får jag svårt att andas. Händerna krampar.

Kampen mot ångesten fortsätter.