I rummet intill mitt ligger en ung man, kanske runt 25 år, spenslig men med seniga synliga muskler. För ett år sedan förlorade han SM-finalen i flugviktklassen i boxning. Nu ligger han är. Livets förbannade vägar äro outgrundliga. Jag har sett honom göra armhävningar och situps varje morgon innan han sjunker in i ett fruset läge och kryper under täcket. Sedan ligger han där, timme ut och timme in. Undrar om han, precis som jag, undrar var livet tog vägen. Han är boxare men kraften i honom verkar ha runnit av, torkat bort, försvunnit. Ibland kommer hans mamma på besök. Då går de till soffan i allrummet, han lägger sig ned med fötterna i hennes knä, och hon masserar hans fötter i stillhet. En tå i taget, ett hålrum åt gången.
Det finns något så vackert, så sorgligt, i hela scenen, att det inte går att sätta rättvisa ord på det.
Det finns något så vackert, så sorgligt, i hela scenen, att det inte går att sätta rättvisa ord på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar