Sjukhuset, del II

År 2001. Jag minns.

Avdelningen innehöll tre gulvita sterila korridorer i formen av ett U. I mitten fanns ett TV-rum och i vardera änden fanns ett rökrum. Så fort mina tårar hade torkat reste jag mig från min stramt bäddade aluminiumsäng och gick till det ena av rökrummen. Det var tomt, och jag slog mig ner på en av bänkarna för att med ens låta mig fyllas av det döda molnet av tusen och åter tusen cigaretter. Jag tände en av mina röda Prince och såg ut genom fönstret. Det jag såg var världen, den värld som jag inte längre tillhörde, och jag slöt mina ögon. Ensamheten var kvävande men röken gav mig luften åter.

Jag försökte att fokusera på nuet, koncentrerade mig på att existera, och stannade slutligen i en stilla önskan om att aldrig någonsin ha blivit född. Det brände till på fingrarna av cigaretten som för länge sedan nått filtret. Jag tände ytterligare en. En man öppnade dörren, grymtade något och gick in. Han var nästan flintskallig, underläppen hängde livlöst ned och hans tjocka mage svällde över midjan. Han lyfte askkoppen och började målmedvetet samla fimpar som hade några bloss kvar. Han la upp dem på en omsorgsfullt utarbetad rad, och började avverka dem, en efter en. Våra blickar möttes halvvägs men vek sedan av åt varsitt håll. Vi var ännu inte redo att mötas.
Efter en kort stund lämnade jag honom och gick med tveksamma steg mot den säng jag blivit tilldelad. Ingen annan än läkaren hade ännu tilltalat mig, och min vilsenhet var ett ok över axlarna där jag oroligt gick förbi rum efter rum med ensamma människor. Mentalskötare passerade mig under tystnad. Ett skratt långt bortifrån. En frän doft av kaffe. En känsla av att vara bortglömd.

Tillbaka på rummet. Tankar på blod, smärta. Och återigen dessa eviga tårar.