Min fru

Jag var ute och åt på restaurang med min fru i helgen. Det är fint att få stunder tillsammans utan stojande barn och rutinsvallande kvällar, att få mötas genom blickar, kramar och gemensamma ord. Min fru är mitt allt, och jag tror och hoppas att jag är hennes. Man älskar sina barn över allt annat brukar man säga, och det är så klart sant, men utan min fru hade jag inte haft mina fina barn. Och utan min fru hade mina barn med stor sannolikhet inte haft någon pappa kvar i livet. De senaste elva åren har hon alltid funnits där för mig, och någon mer lojal är svårt att hitta. De svåra perioderna har inte särat på oss, utan tvärtom fört oss närmare varandra.

Fyra månader av våra år tillsammans har jag varit inlagd på sjukhus, och inte en sekund av denna tid har gått utan att hon varit min kärleksfulla följeslagare. När jag sett hur många medpatienter famlat i mörkret i ensamhet har jag förstått hur lyckligt lottad jag är och har varit. Hon fanns där och höll min hand när jag vaknade upp efter fem dygn i respirator, som följden av en svår olycka där jag var millimeter från döden. Hon fanns vid min sida och tog hand om våra barn på egen hand när jag var så deprimerad att jag inte ville leva längre. Hon stöttade mig och gav mig hopp när ångesten dånade så högt att jag inte förmådde höra någonting annat än hennes röst.

Hon är min bästa vän, och den finaste fru man kan tänka sig.
Hon är lugn, varm och godhjärtad men kan också ha ett häftigt humör.
Hon är principfast och tydlig men kan också vara obotligt envis.
Hon är en underbar mamma till våra barn.

Hon är en trygg hamn i en stormande värld.

Jag kommer alltid att vara evigt tacksam över att jag träffade henne.