Min dotter, del I

Idag har jag för första gången gången börjat lägga ett golv. Vanligen undviker jag i stort sett alla praktiska aktiviteter på grund av bristande självförtroende, men denna gång fick bli ett undantag. Det skrämmer mig, men jag antar att rädsla är till för att övervinnas. Min ett- och ett halvt åriga dotter springer fram och tillbaka och runt runt på golvet. Hon lyfter och bankar med redskapen och härmar sin pappas smått vilsna ansträngningar.
Igår ramlade hon och slog sig vid ögonbrynet med ett smalt blodfyllt jack som resultat. Kanske blir det ett ärr av det, ett vitt streck som kommer att bli en del av historien om hennes barndom. Ärr är något jag har gott om, men även om de berättar om otäcka perioder, säger de också något om att tiden faktiskt läker sår.
Ibland undrar jag vilket avtryck mitt dåliga mående gjorde under min dotters första levnadsår. Lämnade det något ärr efter sig eller gick det henne obemärkt förbi? Flöt det kanske bara iväg i rask takt så som tidens flotte ofta gör hos de små?
Jag hoppas.

Hon blev till den första veckan efter att jag skrivits ut från sjukhuset 2014. Det var inte planerat, men ändå meningen att det skulle bli så. Hon fanns redan där och bara väntade på ett klartecken att få börja växa.
Magen blev större i takt med att våren gjorde sitt intåg. Hon fanns på bild; tio fingrar, tio tår och ett stort och grubblande huvud. Steg för steg växte hon, sparkade, slog och längtade ut till oss andra. Hon föddes i augusti, mitt i högsommarvärmen, mitt i ett dovt brus i mig som jag inte kunde sätta ord på. När hon äntligen kom ut till världen var en del av mig fullkomligt närvarande, men en annan del disträ och tyngd av tomhet.
Jag både fanns och var försvunnen.

Tiden rörde sig framåt och hon åt, sov och växte. Hon var vacker med sina djupa ögon som hon ärvt av sin mamma, och när hennes blick mötte min brukade jag känna den starkaste av lycka. Då och då, ofta helt utan förvarning, grumlades dock glädjen i sina kanter av en smygande gråskala. Det var någonting som var i rörelse, ett dåligt omen, en stundande storm. Jag började sjunka, först sakta, sedan snabbare, och den livboj som var min dotter var inte tillräcklig. Slutligen var jag fången i ännu en djup depression, och när hon fyllde fyra månader låg jag fastnaglad i en sjukhussäng på en psykiatrisk avdelning, stirrandes upp på ett smutsgult sprucket tak. I vårt lilla hus flöt hon samtidigt runt på våra lurviga mattor, på vårt smyckade skötbord eller i sin mammas mjuka knä.

Jag stängde mina ögon och försökte se henne framför mig.
Allt var svart.