Nyss hemkommen efter första dagen på det som kallas Grön rehab. Det känns som att jag varit ute och festat hela natten igår och jag vill bara lägga mig ner och bli ett med det slingrande täcket. Förmiddagen innehöll samtal, naturpromenad och en mindfulnessövning vid en bäck. Mindfulness känns både främmande och fullständigt livsfarligt. Att vara i nuet är detsamma som att behöva konfronteras med sina tankar och känslor. I vanliga fall håller jag dessa på bekvämt och benhårt avstånd genom att vara i ständig rörelse eller omge mig av konstant distraktion.
Jag håller mig på avstånd från mig själv.
”Hör vattnets väg. Porlandet. Föreställ dig hur vattnet ser ut bakom dina stängda ögonlock. Kasta bort tankarna som kommer och var bara här och nu.”
Att lära mig att inte tänka är som att lära en häst att inte gnägga. Det är förbannat svårt.
Dagarna kommer framöver att innehålla odling, hantverk, gruppsamtal och naturlära. Jag hoppas och tror att detta blir bra, trots att de andra deltagarna alla är kvinnor över femtio. Jag är en udda fågel, en svart schackpjäs som gått över till de vita. Jag är hur som helst glad över att få något att strukturera dagarna och veckorna efter. Det är livsfarligt att inte ha något att binda upp tiden kring - utan det finns bara en smet av frågetecken och stor leda.
Alla var vänliga mot mig, jag såg en häger och en ekorre, och just nu är det gott nog. Fram med de gröna fingrarna, naturens glasögon och känslan av att vara ett med de snart lummiga träden.
Grönt ljus. Åk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar