”Vågar jag så vågar du” sa hon, och lyfte bestämt foten från trasmattan av döende öronmaneter. Framför henne slog vattnet våldsamt mot den steniga strandkanten. Natten hade precis gjort sitt intåg och stjärnornas glimmande kanter skänkte ett sorgset sken åt scenen. Han tvekade. Att simma i det iskalla vattnet borde vara förenat med livsfara.
”Din fege fan” sa hon och kastade en stor sten ut i vattnet ”Varför snackar du så mycket när du har så lite mod att du inte ens kan vinna mig för en natt?”. Hennes korta sommarklänning mottog höstens intåg med självklarhet, precis som resten av hennes resliga gestalt som sträckte sig upp mot den klara himlen. Hon saknade rädsla.
”Därför att jag vill ha dig levande. Och jag är rädd, okej. Vem sätter upp ett livsfarligt vad som ska avgöra om man ska dela natten eller inte? Du är ju helt vrickad.”
”Det är kärleken som är vrickad.” sa hon, innan hon slängde klänningen och underkläderna på de blöta stenarna. Hon började vada ut i det svarta som hon tyckte omslöt henne med värme precis som den mjuka kramen sluter sig om den som saknat kärlek. ”Vill du ha mig så följ mig. Ingenting annat är gott nog,”
Hans förälskelse gjorde valet så mycket svårare. ”Jag väntar inte på dig” sa han till sist med darrande röst och kastade en sista blick på henne där hon gick längre och längre ut. ”Hör du det, jag väntar inte på dig”.
Orden drunknade i stormen, och någonstans under Polstjärnan simmade hon mot det öppna havet. Några stormande timmar senare skulle hennes livlösa kropp göra öronmaneterna sällskap, medan han vakade i sin lägenhet, rädd för vad som kunde ha hänt, skräckslagen över sin brist på någon att älska.
”Din fege fan” sa hon och kastade en stor sten ut i vattnet ”Varför snackar du så mycket när du har så lite mod att du inte ens kan vinna mig för en natt?”. Hennes korta sommarklänning mottog höstens intåg med självklarhet, precis som resten av hennes resliga gestalt som sträckte sig upp mot den klara himlen. Hon saknade rädsla.
”Därför att jag vill ha dig levande. Och jag är rädd, okej. Vem sätter upp ett livsfarligt vad som ska avgöra om man ska dela natten eller inte? Du är ju helt vrickad.”
”Det är kärleken som är vrickad.” sa hon, innan hon slängde klänningen och underkläderna på de blöta stenarna. Hon började vada ut i det svarta som hon tyckte omslöt henne med värme precis som den mjuka kramen sluter sig om den som saknat kärlek. ”Vill du ha mig så följ mig. Ingenting annat är gott nog,”
Hans förälskelse gjorde valet så mycket svårare. ”Jag väntar inte på dig” sa han till sist med darrande röst och kastade en sista blick på henne där hon gick längre och längre ut. ”Hör du det, jag väntar inte på dig”.
Orden drunknade i stormen, och någonstans under Polstjärnan simmade hon mot det öppna havet. Några stormande timmar senare skulle hennes livlösa kropp göra öronmaneterna sällskap, medan han vakade i sin lägenhet, rädd för vad som kunde ha hänt, skräckslagen över sin brist på någon att älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar