Vardag

Jag märker att bloggen mer och mer börjar likna en samling skönlitterära texter. Inget fel i det, men det är väl bäst att följa det traditionella bloggformatets regler lite också och fylla ut med mer vardagliga rapporter från ett ganska händelsefattigt liv.

Idag är jag hemma med min sjuka dotter som just nu ligger i vagnen och sover. Hon ser så fridfull ut, och jag önskar att jag kunde känna detsamma. Jag har ofta ingen ro till att varken vila, läsa eller syssla med hushållsaktiviteter. Stressen brottar ner mig och små saker, som att eftermiddagen både innehåller att vika tvätt och att vara med mitt barn, kan skapa ondskefulla stress- och tankespiraler som sänker mig och gör mig yr. Det är två år sedan nu som jag sjukskrevs för utmattningssyndrom och fortfarande har jag en hel del sviter av det.
Min terapeut brukar påminna mig om att jag trots den yrkesmässiga kraschen redan har lyckats i livet. Att jag har en fru, två barn en utbildning och ett hus - något som inte är alla förunnat. Och givetvis har han alldeles rätt. Men ändå sörjer jag ibland över att jag hamnade där jag gjorde, att något stort stod i vägen och ledde in mig på ovissa spår där återvändsgränder kan lura bakom vilket hörn som helst. Trots det måste jag vandra dem. Jag kan inte stanna i denna tysta och långsamma men på samma gång jäktande tillvaro som kallas sjukskrivning.
Min dotter gnyr i vagnen. Hon vänder sig, drar ett djupt andetag och liksom suckar med hela kroppen. Jag betraktar henne och låter henne vila för två.
På torsdag nästa vecka ska jag på intervju för något som heter Grön rehab, där trädgårdens läkande krafter är tänkta att göra underverk. Jag vet inte om jag får plats där, och jag vet heller inte om det passar mig. Däremot vet jag att det än så länge är en liten lysande prick av hopp i slutet av en av alla de stigar som fortfarande är livet.

Nu vaknar hon. Dags för mellanmål.