Väggen

Det är två år nu sedan jag gick in i väggen i mitt arbete som projektledare inom anhörigstöd. Tiden ramlar framåt i en rasande fart. Det är märkligt hur exakt uttrycket ”gå in i väggen” stämde för mig. Även om vägen dit hade gått genom vissa symptom (sömnsvårigheter, ångest, stress) kom själva väggen plötsligt. En dag stod den bara där på mitt kontor, fullkomligt ogenomtränglig. Jag försökte ringa ett samtal men klarade inte att slå numret. Jag försökte skriva en projektrapport men fingrarna nådde aldrig tangenterna.

Väggen var i vägen.

Jag hade velat bevisa för mig själv och alla andra att jag förmådde uppnå underverk. Jag överarbetade mina arbetsuppgifter, tog på mig alldeles för mycket, och mitt i allt detta kämpade jag till mitt yttersta för att vara en social och utomordentligt välmående arbetskamrat. Och jag fick mängder med beröm, och jag tror att mina arbetskamrater trivdes med mig. Men priset jag fick betala var motstånd av stål och depressioner av det tyngsta av mörker.
I arbetslivet idag ställs det stora krav på flexibilitet och förmåga att hantera höga förväntningar. Det är säkert några av huvudanledningarna till att de stressrelaterade sjukskrivningarna skjutit i höjden. I mitt fall var huvudskälet dock något annat.

Jag ville till varje pris vara ”vanlig”.

Jag skäms en del över detta idag, att jag ville skapa ett avstånd mellan mig och ”dom andra”, de sjuka, trasiga, ångestfyllda. Jag skäms över att jag, som arbetat hela mitt yrkesliv med människor med svårigheter, ville dela in oss i kategorier. Som att det handlar om något svartvitt där man antingen är ja eller nej, är kapabel eller uttjänt. Jag vet idag att det är nästintill omöjligt att må bra om man ser på världen och människorna på det sättet. Framförallt är det omöjligt att tycka om sig själv, eftersom idealet är ouppnåeligt.

Aldrig mer ska jag tillåta mig själv att vara någon jag inte är. Aldrig mer ska jag betrakta mig själv eller andra med svartvita glasögon. Jag ska tillbaka till yrkeslivet, men med en ödmjukhet mot mig själv och hur jag fungerar. För det måste bara gå att vara en mjuk, varm och tillåtande medarbetare mot både de andra och mot sig själv.