Historien om Madonna fortsätter…
Några dagar senare gled Cecilia runt i korridorerna som ett genomskinligt spöke. Hon var omöjlig att röra vid, känna lukten av eller höra stegen från. Hon verkade ha förlorat den sista lilla biten av sig själv, om någon sådan hade funnits.
En dag flöt hon omärkligt in i rökrummet där jag satt och rökte den fjärde cigaretten på den senaste halvtimmen. Hon tände en Prince, blåste ut röken genom näsan och andades lugnt, sedan snabbare och till sist häftigt.
Jag bad henne vara tyst. Jag hade ingen plats för ångest hos någon annan än mig själv.
Hon lugnade sig långsamt. Tog ett bloss. Väntade. Ett bloss till. Någonstans där bland röken och den dimma som var hon lyckades jag möta hennes urholkade blick. Hon var övergiven av alla, och jag greps av en aning medkänsla, som snabbt förbyttes till likgiltighet.
Några dagar senare gled Cecilia runt i korridorerna som ett genomskinligt spöke. Hon var omöjlig att röra vid, känna lukten av eller höra stegen från. Hon verkade ha förlorat den sista lilla biten av sig själv, om någon sådan hade funnits.
En dag flöt hon omärkligt in i rökrummet där jag satt och rökte den fjärde cigaretten på den senaste halvtimmen. Hon tände en Prince, blåste ut röken genom näsan och andades lugnt, sedan snabbare och till sist häftigt.
Jag bad henne vara tyst. Jag hade ingen plats för ångest hos någon annan än mig själv.
Hon lugnade sig långsamt. Tog ett bloss. Väntade. Ett bloss till. Någonstans där bland röken och den dimma som var hon lyckades jag möta hennes urholkade blick. Hon var övergiven av alla, och jag greps av en aning medkänsla, som snabbt förbyttes till likgiltighet.
”Jag ska in på behandlingshem” sa hon plötsligt. ”I eftermiddag lämnar jag dig ensam”. Hon skakade i händerna, darrade på rösten. ”Och jag undrar om det är okej att du tar numret dit och kanske kan ringa någon dag. Och jag har ju numret till patienttelefonen. För jag… jag kommer att sakna dig.”
Jag hade aldrig tidigare hört henne prata på ett sansat sätt, eller vara någon annan än Madonna. Jag hade aldrig hört henne visa sitt behov av kärlek. Där satt hon alldeles naken och behandlade mig som en vän.
Vi var tysta. Hon tog upp en lapp ur fickan där hon hade skrivit numret till behandlingshemmet. Hon sträckte den till mig, drog ett sista bloss på cigaretten och reste sig upp på skakande taniga ben.
Hon mumlade ett avsked. Jag såg på henne, försökte urskilja hennes kropp och svarade lycka till.
Hon mumlade ett avsked. Jag såg på henne, försökte urskilja hennes kropp och svarade lycka till.
Luften var tom.
Två dagar senare ringde hon på patienttelefonen. Jag svarade. Hon presenterade sig och frågade hur jag mådde.
Jag andades, lät tystnad sprida sig genom telefonledningen, och la efter några sekunder på luren. Ingenstans i mig fanns det plats för svävande, hjärtkrossade människor. Hon var övergiven av mig också och kanske dömd till evig ensamhet.
Mina steg rörde sig in på mitt rum där jag såg på den hopknycklade lappen i papperskorgen. Jag lade mig på sängen och slöt mina ögon. Aldrig mera skulle våra vägar korsas. Hon var alldeles själv i sin abstrakta verklighet och bultande ångest.
För mig var vi, och skulle aldrig bli, någonting annat än främlingar.
Två dagar senare ringde hon på patienttelefonen. Jag svarade. Hon presenterade sig och frågade hur jag mådde.
Jag andades, lät tystnad sprida sig genom telefonledningen, och la efter några sekunder på luren. Ingenstans i mig fanns det plats för svävande, hjärtkrossade människor. Hon var övergiven av mig också och kanske dömd till evig ensamhet.
Mina steg rörde sig in på mitt rum där jag såg på den hopknycklade lappen i papperskorgen. Jag lade mig på sängen och slöt mina ögon. Aldrig mera skulle våra vägar korsas. Hon var alldeles själv i sin abstrakta verklighet och bultande ångest.
För mig var vi, och skulle aldrig bli, någonting annat än främlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar