Förväntansångest

Nu har jag lyckats lägga golv i ett rum, och det är inte utan att jag känner mig lite stolt. Det här golvläggandet föregicks av en stor mängd förväntansångest. När jag tänkte på det fick jag ett kraftigt tryck över bröstet, blev disträ och orolig. Jag upplever att förväntansångest är svårt att gradera enligt en skala om vad som är naturligt eller inte. Nästan alla människor lider av det vid vissa tillfällen och det är inte lätt att veta vad som är ”normalt”. Samma sak gäller vid andra laddade tillfällen. Ångest är ju något allmänmänskligt, en bit dynamit som är en naturlig del av livet och något man till viss del måste lära sig att acceptera och leva med. Ofta försöker människor hjälpa mig genom att påpeka just detta, att delar av min ångest är något normalt. Att alla exempelvis kan känna stor ängslan inför nya uppgifter. Att alla kan vara ångestfyllda av uppgiften att vara tvåbarnsförälder. Att alla kan vara rädda för nya sociala kontakter. Orden, normaliseringarna, är tänkta att hjälpa, och kanske gör de även det ibland.

Jag vet att det ibland även i små situationer kan kännas lockande och bekvämt att skylla min oro på min bitvis stora ångestproblematik. Att jag ”fuskar” genom att leva i känslan att jag, och bara jag, har alla dessa svårigheter. Men ändå är det så att de hjälpande orden att känslorna är normala ibland kan stjälpa mig, och kännas förminskande på ett sätt som gör ont. Jag kan hamna i en svår och nästan pinsam självömkan. Om alla klarar alla dessa situationer och kan stå ut i sin ängslan, varför kan just jag inte det då? Hur kan känslan av att vara tvåbarnsförälder ibland vara så omöjlig att bära att jag inte kan sova eller fungera? Hur kan ångesten inför en ny uppgift göra just mig så disträ att jag inte uppfattar vad som händer eller sägs omkring mig?

Vad är normalt och vad är på gränsen till sjukligt? Det finns såklart inget givet svar. Vi är alla olika, och skalan är inte svartvit. Men frågan om vad som är naturligt är oundviklig för mig. Mår jag bäst av att i första hand försöka leva i känslan att vara alldeles ”normal”, eller hjälper det mer att försöka förstå och acceptera att oron är orimlig och en del av min psykiatriska problematik?

Nu blev jag kanske rörig. Eller också är det den svåra frågan som är rörig av naturen.

Hur som helst; även den värsta förväntansångest kan bytas till ren och skär lycka när man lyckas med det man föresatt sig. Nu ligger golvet där och lyser av mitt stärkta självförtroende. Normalt eller inte, även denna gång har all min ångest visat sig fullkomligt onödig.