Min dotter, del II

När jag år 2015 blev inlagd inom psykiatrin för andra gången på ett år var det som att jag inte såg min fyra månader gamla dotter. Jag var så klart medveten om att hon existerade, att hon levde någonstans i periferin, men det var mer som ett spöke än som en människa.
Ibland kom familjen på besök på avdelningen. Min dotter låg i sin barnvagninsats eller satt i sin mammas knä. Jag ville inte hålla henne, för jag ville inte konfronteras med skammen att vara en fullkomligt oförmögen förälder.
När hon grät ville jag att hon skulle hålla tyst.
När hon var tvungen att byta blöja bad jag stilla böner att min fru skulle göra det istället för att be mig.
Även om mina känslor var trasiga så utgjorde mina barn det starkaste bandet till livet. Det fanns ett samvete i mig som inte tillät att lämna dem faderlösa, och min dotters ankomst hade gjort känslan av föräldraansvar ännu starkare. Men i och med det blev hon ett sorts skrämmande förbud för mig att överge allt som gjorde så fruktansvärt ont. Hon tvingade mig kvar i en tillvaro där sorgen låg som ett täcke över allt jag tog mig för. Vissa dagar klandrade jag henne för det och kände ilska mot henne.
Och jag skämdes något oerhört.

Tiden gick, och medicinerna började få viss effekt. Mina sega tankebanor blev sakta men säkert mer flexibla. Jag kunde se mina barn, och åtminstone tvinga fram leenden när jag mötte dem. Jag började betrakta det lilla knytet som en livs levande varelse som liknade mig och som var min. Vi började långsamt växa ihop.
Ännu mera tid förflöt. Jag kunde plötsligt, som genom ett trollslag, tänka och känna kärlek. Även om jag fortfarande hade sorgliga skåror i kroppen så såg jag min dotter som det mirakel hon var. Jag hade delvis klättrat upp ur depressionens hål, och väl uppe kunde jag möta små bitar av världen igen. Och där låg hon. Leende. Alldeles naken, helt i mina och min frus händer. Och trots min kolossala trötthet lyckades jag älska henne fullt ut. Jag var en förälder igen och även om det avkrävde mig ansvar så lämnade det mig också i den vackraste av världar.

Nu är hon ett och ett halvt år och ligger och sover i soffan framför mig., Jag lyssnar efter garantier på att hon faktiskt är här, och hennes andetag fyller mig. Livet har gett mig en chans att se den här underbara varelsen andas, äta, leka, växa.
Slutligen fick jag äran att bli hennes pappa på riktigt.