Sjukhuset, del I

År 2001. Jag minns.

Buss 831 rörde sig  genom septemberskymningens råa rosaskimrande luft, medan jag på nytt kippade panikslaget efter andan. Jag hade nått den mentala vägens ände och var i akut behov av hjälp. Mitt självskadebeteende hade gått från små rispor till tjockare skärsår och ångesten fyllde min bröstkorg dagligen.
Jag såg ut genom fönstret där de vissna fälten passerades ett efter ett. Bussen förflyttade mig från huvudstaden till uppväxtstaden och rädslan bultade i mig. Det var första gången jag skulle möta den psykiatriska akutvården.
Bussen stannade. Jag klev ur och kände hur marken rörde sig under mina fötter. Min familj mötte upp, jag försökte le mot dem men ansiktet var förstelnat. Röken från den första cigaretten på två timmar uppfyllde hela mig, flöt ut i extremiteterna, ner i magen, ut genom öron, ögon, näsa och mun. Vi satte oss i bilen och ljudlöshetens täcke gick att ta på. Såren på mina armar bultade, berättade den sorgliga sagan om maktlöshet, och på ett underligt sätt kändes det skönt att någonting i alla fall kändes.
Mitt fall hade börjat redan i gymnasiet och hade nu, vid tjugoett års ålder, nått botten. Jag kände mig förlorad för alltid.
Vi kom fram till psykiatriakuten, och jag klev med försiktiga steg in genom dörrarna. Någon mötte oss, och jag berättade. Det tog inte lång tid för läkaren att fatta beslutet om inläggning och allting liknade en drömsk värld där någon viskade att detta var slutet.
”Kom, vi går nu”. Jag vaknade ur drömmen. Mina läppar formade orden; "Jag är livrädd".
Läkaren följde mig upp på avdelningen, där patienterna satt och grät stilla tårar, la patiens, eller varsamt åt kvällsfika. Jag hade aldrig upplevt en så kompakt tystnad. Någon höll lätt i min arm och förde mig in på ett rum där tre unga män satt eller låg i sina sängar. Den sterila doften av kraftfullt rengöringsmedel och handspritad hud fyllde rummet. En tom säng lyste mot mig. Kanske hälsade de andra på mig. Kanske la jag mig på plats på egen hand. Läkaren såg på mig med tröstande ögon. Hon visste vad som väntade mig.
Jag höll för mitt ansikte och lät tårarna välla fram i kalla floder. Sängens hårda madrass fångade upp min kropp. Jag var på plats.